Stat har närapå varit ett fult ord de senaste tio--femton åren. "Statlig styrning" är nästintill en provokation i en tid då decentralisering och regionalisering är politiska mode- och honnörsord.
Pär Nuder, samordningsminister med särskilt ansvar för den kommande omstöpningen av den offentliga förvaltningen, slår dock i en debattartikel ett slag för just en starkare stat. Pendeln är måhända på väg att svänga.
Nuder pekar ut den bristfälliga statliga styrningen som ett prob-lem. Regeringarna har de senaste årtiondena styrt för lite, ämbetsverken har blivit för självständiga, konstaterar han. Följden har blivit att många aktörer upplever att statens skilda delar drar åt olika håll.
Följden har också blivit att det uppstått olikheter i offentlig standard i landet. Nuder påminner om att det finns en spänning mellan enhetsstatens krav på att alla medborgare i hela landet skall ha lika rättigheter och skyldigheter och möjligheten till lokala och regionala variationer. Hälso- och sjukvård, skola skall ha en likvärdig kvalité, oavsett var i landet man råkar bo.
Men så ser det inte ut. Samordningsministern riktar en känga åt de lokala och regionala politikerna: hälso- och sjukvården är alldeles för viktig för att vara slagpåse i en organisatorisk dragkamp mellan regionparlamentsförespråkare och landstingsskrotare, skriver han. Det är väl rutet.
Politiska maktambitioner är en viktig drivkraft för regionaliseringen. Lokala och regionala politiker ser en chans att skaffa sig en större maktbas, genom att överta uppgifter och resurser.
Men det som Pär Nuder tiger om i sin artikel är det ansvar som staten själv haft för en decentralisering som ökat skillnaderna i den offentliga servicen till medborgarna. Det han inte skriver om är att den exekutiva makten medvetet gjort sig av med styrmedel, för att det passat dess politiska syften.
Den största decentraliseringsåtgärden de senaste femton åren, kommunaliseringen av skolan, illustrerar väl vad som är drivkraften, och vad som blir konsekvensen.
Kommunaliseringen av skolan har lett till att standarden i undervisningen numera skiftar beroende på kommun. Hur mycket skolan prioriteras varierar från kommun till kommun. Visserligen har detta till slut tvingat fram en nationell skolinspektion, men det är mest ett spel för gallerierna. Faktum kvarstår att staten inte längre tar något övergripande, nationellt ansvar för skolans standard. Och det var också syftet med den så kallade reformen, att befria staten från just ansvaret.
Kommunalisering är helt enkelt ett sätt för staten att skyffla över heta potatisar, att låta någon annan få problemet med att svara för nedskärningar. För regeringen har det varit perfekt att det inte längre finns någon tydlig koppling mellan staten och skolan. Medborgarnas ilska över tillståndet i skolorna kanaliseras smidigt till en annan måltavla, till kommunerna.
Men det som är taktiskt smidigt är för den skull inte politiskt berömvärt. Vård, skola och omsorg skall vara lika. Rättigheter och skyldigheter för medborgarna skall vara lika över hela landet. Och det går endast att säkerställa genom att staten inte avyttrar sitt politiska ansvar för helheten.
Så det är välkommet att Pär Nuder förordar en starkare stat. Fast det är ironiskt att det var samordningsministerns chef som en gång avvecklade statens styrning av skolan. Då passade det bra att göra sig av med ansvaret. Tiderna förändras.