Organisationen Svenskt näringsliv är kritisk till att många kommuner under högkonjunkturen varit alltför frikostiga. Mellan 1998 och 2008 ökade de kommunala utgifterna per invånare från 27 900 till 37 400 kronor i snitt, visar man i en ny rapport.
Men bara en liten del av utgiftsökningen gick till kärnverksamhet som vård, skola och omsorg. Många kommuner har anställt fler tjänstemän. Andra har satsat på idrottsanläggningar eller kultur. I dessa generösa kommuner hotas nu välfärden av lågkonjunkturen, eftersom exempelvis dyra lokaler inte alltid kan sägas upp med kort varsel.
Svenskt näringsliv ser en fara i att sådana kommuner nu får ökade statsbidrag för att klara krisen. Om de styrande politikerna i stället tvingades att höja kommunalskatten skulle det bli tydligare i väljarnas ögon att de har agerat ansvarslöst. Väljarna skulle då kunna visa sitt missnöje genom att lägga sin röst på ett annat parti.
Staten räddar slösaktiga kommunalpolitiker från väljarnas dom, menar Svenskt näringsliv. Och visst är resonemanget tänkvärt.
Svårigheter uppstår dock om staten ska sätta sig till doms över kommunala beslut. Vissa kommuner gick på knäna redan innan krisen - och inte alltid på grund av en misskött ekonomi. Många av dem behöver ett statligt tillskott. Andra har varit sparsamma och har förhållandevis god ekonomi, men hotas ändå av underskott nästa år. Dit hör till exempel Linköping.
Hur skulle avvägningarna göras om staten skulle peka ut de slösaktiga kommunerna? Och hur ska det bli med de skötsamma och ekonomiskt relativt starka kommunerna? Ska de straffas för sin skötsamhet genom lägre statligt stöd?
Att fördela pengarna efter behov och förtjänst - men ändå rättvist - är en närmast omöjlig uppgift. Ingen vet heller vilka kommuner som drabbas av uppsägningar och vikande skatteunderlag i en nära framtid.
Därför är det en rimligare utgångspunkt att fördela pengarna utifrån kommunernas befolkningsstorlek. Det är kommunminister Mats Odells (KD) linje och förhoppningsvis får han regeringens stöd.
Bäst vore om pengarna dessutom villkoras eller öronmärks så att de verkligen går till välfärdens kärnområden. Statens kristillskott ska inte spenderas på simhallar eller på att anställa fler byråkrater.
Det problem Svenskt näringsliv pekar ut kan kanske lösas först på sikt. Balanskravet i kommunallagen ger kommunerna små möjligheter att spara överskottet under en högkonjunktur för att ha en buffert i dåliga tider. Frestelsen uppstår därför att köpa sig väljarsympatier med frikostiga satsningar i goda tider. Det är besynnerligt med en lagstiftning som motverkar god kommunal hushållning.
En lagändring är därför nödvändig.