Kommunaliseringen av den svenska skolan 1991 var ett misstag. Det hävdar Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund, i en artikel på DN Debatt (13/5).
En förhastad slutsats kan tyckas.
Någon utredning av vad kommunaliseringen fått för konsekvenser har inte gjorts. I stället citerar Fjelkner siffror från en enkät som förbundet låtit göra bland lärare, elever och föräldrar. Frågan är om det räcker för att kräva en så stor förändring.
Fjelkner vill också att regeringen låter utreda kommunaliseringen. Det verkar rimligt. Men varför då inte vänta med de mest långgående slutsatserna?
Lärarna har tappat i status och halkat efter i lön, skriver Fjelkner. Mindre än 50 procent av lärarna på grundskolan och gymnasiet har tillräcklig kompetens i sina ämnen. Likvärdigheten i undervisningen är hotad. Och allt detta är kommunaliseringens fel, enligt Fjelkner.
Men det går att göra en annan analys av skolans problem.
Socialdemokraternas "flumskola" där tonvikten under lång tid legat på skolans sociala roll snarare än på kunskap har säkert skadat läraryrkets status mer än kommunernas huvudmannaskap. Alliansregeringens satsning på en kunskapsskola kommer att göra skillnad.
Ser man till gymnasieskolan har s-politiken varit etter värre. Målet att alla elever ska gå gymnasiet och skaffa sig högskolekompetens slog helt fel. För många tonåringar blev gymnasiet en meningslös treårig förvaringsplats.
Det stämmer att gymnasieskolan kan behöva en starkare huvudman. För att ge gymnasieutbildningen ämnes- och yrkesinriktningar av hög kvalitet krävs både resurser och ett elevunderlag som räcker till. Det saknar många kommuner.
Men att förstatliga gymnasiet är inte någon "quick fix". Den statliga skolan led av en tung byråkratisk överbyggnad i form av Skolöverstyrelsen och det fanns goda skäl att reformera den.
Klokare verkar då att, som Saco:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg föreslagit, regionalisera gymnasiet. Det vore ett utmärkt ansvarsområde för framtidens regionkommuner, som då även skulle kunna ta hänsyn till den regionala arbetsmarknaden.
Att först invänta att regionreformen genomförs och sedan utreda skolans huvudmannaskap kunde vara en lämplig tågordning.
Alla elever ska ha rätt till likvärdig utbildning. Det är ett viktigt ansvar för staten. Men Fjelkner övertygar inte om att en förstatligad skola är den bästa vägen dit. Utbildningsminister Jan Björklund (fp) har skapat en ny myndighet, Statens skolinspektion, som börjar sitt arbete i oktober i år.
Man kan möjligen hävda att även denna fråga kunde ha lösts regionalt, genom att länsstyrelserna fått inspektionsansvaret. Men det är för tidigt att döma ut Björklunds initiativ. Den nya myndigheten kan mycket väl vara svaret på hur en likvärdig skola ska säkras.
Endast en av Metta Fjelkners hjärtefrågor hänger i luften. Det är hur lärarna ska få högre lön. Men det särintresset är knappast skäl nog till ännu en skolreform.