I går höll kung Carl Gustaf ett gripande tal på den minnesceremoniför katastrofens offer som hölls i Stockholms stadshus. Det var ettpersonligt, värdigt och medryckande tal. Kungens framträdande lämnadeinga tvivel om vikten av att ett land har nationella symboler attsamlas kring i tider av kollektiv sorg.
Men kungen är mer än en symbol. Han är statschef. En institution somär kraftigt avlövad i den svenska grundlagen, men som likväl finns där.Till och med detta självklara faktum har nu kommit att bli en avingredienserna i debatten kring regeringens agerande under katastrofen.
I en intervju för Dagens Nyheter har kungen avslöjat att han inteinformerades om olyckan förr-än efter 36 timmar. På annandagen följdehan och kungafamiljen med förskräckelse nyhetssändningarna på teve.Varken regering eller utrikesdepartement hörde av sig, så hovmarskalkenförsökte få mer information och lyckades så småningom, efter ettansenligt mått av besvär, få kontakt med statssekreterare LarsDanielsson. Dagen efter, ett och ett halvt dygn efter katastrofen, komkabinettssekreterare Hans Dahlgren till Slottet och redogjorde förläget. Först då blev Sveriges statschef alltså officiellt informerad omden nationella krisen.
Det är en talande bild. Det politiska Sveriges försvar mot kritikenför slapphet och inkompetens har i mycket gått ut på att man faktisktinte kunnat göra annat än att följa de regler och förordningar somfinns. Vissa departement har vissa ansvarsområden och andra har sina.Man kan tycka vad man vill om hur väl genomtänkt den byråkratiskaordningen är i perspektiv av kaoset kring de avlidna och saknadesvenskarna, men har man den så har man den, har det ungefär hetat.
Och det är ju riktigt, även om det finns mycket i hanteringen sominte kan skyllas på gällande föreskrifter. Men präglades då verkligenstatsledningen av denna strikt ämbetsmannadrivna syn på uppdraget?
I regeringsformen står det tydligt att statsministern har enskyldighet att hålla statschefen underrättad om rikets angelägenheter.Speciellt i utrikesfrågor har kungen en speciell ställning. Här var detalltså frågan om en nationell katastrof med utrikesdepartementet somnärmaste berört departement. Men ingen tog initiativet att informerastatschefen om läget. Enligt grundlagsexperten Olof Ruin hade detnaturliga varit att Göran Persson lyft telefonluren, men varken haneller någon annan på statsrådsberedningen bekymrade sig att på någotsätt ta kontakt med kungen.
Så hur bunden har egentligen den högsta ledningen varit av formalianär det kan resas frågetecken kring i vilken mån den lyckats följasjälva grundlagen?
Nej, det är förstås inte operativt avgörande att kungen kontaktas ikrisens inledningsskede. Men han borde ha blivit det. Att så inteskedde utgör ännu ett beklämmande vittnesbörd om den valhänthet ochamatörmässighet som präglat den högsta politiska ledningen.