I flera länder riskerar dessutom den finansiella krisen att övergå i en ny kris av helt andra dimensioner då ett antal skuldsatta stater balanserar på ruinens brant. Grekland är det mest flagranta exemplet men också Spanien, Italien, Irland och Portugal hukar under trycket från gäldenärerna. I Storbritannien lanserade den nytillträdda koalitionsregeringen i förra veckan sin saneringsbudget, för att komma tillrätta med det underskott som ackumulerats under 23 år av arbetarpartiets vanstyre.
När ledarna för G20-länderna nu träffas för att överlägga om världsekonomin är det under hotet om en utbredd statsfinansiell kris. Att de rikaste länderna, som tillika är hela världens tillväxtmotorer, kommer till rätta med sina underskott är en förutsättning för en framtida stabil tillväxt. Hur genomförbart målet om halverad tillväxt till år 2013 i själva verket är, är emellertid svårt att sia om. Inte minst om det förhåller sig på det viset som vissa analytiker förutspår: att de senaste årens massiva statliga stimulansåtgärder till finans- bank- och industrisektorerna bäddat för en ny och värre finanskris inom de närmaste åren. Att Japan, som har det största budgetunderskottet av G20-ländersa, på hela 227 procent av BNP, får dispens från minskningsmålet är illavarslande.
Budgetsanering är sällan en trevlig uppgift. Nödvändiga nedskärningar i offentliga utgifter slår ofta hårt mot välfärdens delar. Men stabila offentliga finanser är en förutsättning för fortsatt välfärd i framtiden. Det är detta samband som den maskerade mobben som den gångna helgen löpt amok på Torontos gator inte tycks se. Precis som i Grekland svarar man med våld och förödelse när de folkvalda politikerna försöker städa upp och skapa reda i den havererade ekonomin. Var fanns stenkastarvänstern när de offentliga utgifterna skenade hän och budgetunderskotten byggdes upp?
Eftersom antiglobaliseringsrörelsens världsbild bygger på förenklade dialektiska motsättningar mellan förtryckta och förtryckare, där ekonomin utgörs av ett nollsummespel tror man att den enes rikedom beror på den andres fattigdom och vice versa. Därför visar man total oförståelse för tillväxtens mekanismer och förutsättningar. Budgetsaneringen betraktas som ytterligare ett sätt för de rika att sko sig på de fattiga. Men kravallturisternas ekonomiska analyser är lika grunda som deras metoder. För den som vill att världen också under 2000-talet ska fortsätta på den väg där alla blir rikare, friskare och friare är knappast stenkastning och bilbränder lösningen.