I måndags sändes det tredje avsnittet i SVT:s dramaserie 30 grader i februari, som kort sagt handlar om några svenskar som åker till Thailand för att "söka lyckan" - ett klart verklighetstroget scenario (över 10 000 svenskar har utvandrat till Thailand).
Det är den ensamstående mamman Kajsa (Maria Lundqvist) som efter en stroke bestämmer sig för att tillsammans med döttrarna lämna stressen i Sverige för lugnet på en thailändsk strand. Det är Majlis (Lotta Telje) som tvingar iväg sin rullstolsburne make Bengt (Kjell Bergqvist) till värmen för att hans hälsa ska förbättras. Och det är 37-årige singeln Glenn (Kjell Wilhelmsen) som åker för att uppsöka sin blivande fru som han träffat på en chattsajt.
Offerkoftorna och skurkstämplarna är vid första anblicken lättplacerade. Men efter att bara ha sett ett avsnitt av serien förstår man att Anders Weidermann, som skrivit manus, har lekt med stereotyperna.
Som tittare slutar man nämligen ganska omgående att tycka synd om sönderstressade Kajsa som trots näsblod och en förlamad arm inte kan låta bli att påbörja ett byggprojekt där på stranden, trots äldsta dotterns invändningar och rymning - som ensamma mamman inte ens lägger märke till. Och stackars rullstolsburne Bengt visar sig vara bland de största svin man kan träffa på. Så bitter och elak mot sin fru, som är den verkligt underordnade i relationen - trots att hon inte har några fysiska handikapp.
Och oskulden Glenn som genomför en av de mest föraktade klyschor som svenska män kan göra i dag - åka till Thailand för att importera en fru - känner man snabbt sympati för. Hans längtan efter barn och familj, och ovilja att ha och allra minst betala för sex om det inte är "på riktigt", ger en helt annan bild av den svenske "importören". När den tilltänkta frun dessutom lurar honom på hans besparingar blir den traditionella maktrelationen verkligen satt ur spel.
30 grader i februari har inte orsakat någon debatt såsom Mot alla odds, som även den sänds i SVT, där tio funktionshindrade personer vandrar 150 mil genom Afrikas vildmark. Kritikerna anser att programmet göder stereotyper och fokuserar för mycket på deltagarnas funktionshinder i stället för att se dem som "vanliga" människor. Corren har däremot försvarat programmet som ett synliggörande av en grupp människor - som inte är mer homogen än att personerna i den har en gemensam nämnare (2/2).
Nu är förstås skillnaden mellan de två programmen att det ena är en realityserie och det andra fiktion. Men båda serierna sticker hål på stereotyperna om samhällets uppenbara "offer". Funktionshindrade personer kan vara lika taskiga och manipulerande som vem som helst. Och stressade ensamstående mödrar kan vara både egoistiska och känslokalla. Båda serierna försöker att se under huvudpersonernas fysiska ytor för att hitta och lyfta fram människorna bakom.