Plötsligt är inrikespolitiken het. De mumifierade borgarpartierna vaknar upp ur en flerårig dvala och kryper ut ur sina kryptor och katakomber, kisar mot solen och känner kamplust och segervittring. På tisdag samlas Fredrik Reinfeldt (m), Göran Hägglund (kd) och Lars Leijonborg (fp) hos Maud Olofsson (c) för att slipa knivarna inför valet om två år. Mycket tyder på att borgarkvartetten kommer väl förberedd till kraftmätningen i september 2006.
Socialdemokraterna då? Regeringspartiet lever farligt. Den samlade efterkrispolitik som partiledningen utlovade i samband med de svettiga saneringsåren för snart tio år sedan blev till ett ostrukturerat sammelsurium. Partiordföranden Göran Perssons nyckfullhet och förkärlek för spektakulära utspel har försvårat partiets förmåga att utmejsla den samlade strategi som det aktiva partifolket efterlyser.
Det betyder inte att det är kört för socialdemokratin. Socialdemokraterna i Sverige är det enda regeringsparti i EU som lyckats hävda och t o m stärka sin ställning i allmänna val (2002) och fortfarande samlar en stor andel av väljarna bakom sig i opinionsundersökningarna (37,7 procent enligt SCB:s mätning i maj). Det betyder att människorna känner tilltro till socialdemokraterna - och det är den tilltron partiet måste förvalta. Persson och hans stab talar om att "toppa laget" inför valet 2006, och inom kort presenterar statsministern flera nya statsråd. Även om flera av de insuttna ministrarna borde fått respass för länge sen, är det politiken, inte personerna, som ska stå i centrum. Så länge den politiska retoriken inte överensstämmer med den förda politiken är det svårt för socialdemokratin att öka sin andel av väljarkåren. En majoritet av befolkningen avvisar borgarpartiernas mer omfattande förslag till skattesänkningar och fortsatt privatisering av den offentliga sektorn. Men vilket är regeringspartiets alternativ?
Partiledningen och regeringen ger ett tröttkört inryck. EU-frågan hänger som ett blänkande Damoklessvärd över partikroppen.
-- Vi accepterar inte växande klyftor, sa Göran Persson 1997, och i valrörelsen 2002 utlovades stora satsningar på vård, skola och omsorg. Den utlovade "offensiven för tillväxt och rättvis fördelning" återstår, och vid-are måste partiledningen och regeringen föra in EU-dimensionen i svensk inrikespolitik. Vill partiordföranden/statsministern det? Göran Persson brann tidigare för de möjligheter som EU-medlemskapet ger. I dag verkar han mest intresserad av att gå och påta i den sörmländska myllan. Kanske inte så konstigt att Lars Stjernkvist tröttnade. Hade inspirationen och arbetsglädjen funnits hade Stjernkvist stått ut med att pendla till Stockholm. Men Persson sitter kvar. Han, partiledningen och regeringen måste visa att de vill mer än att regera för regerandets egen skull.
TORBJÖRN GUSTAVSSON