Arbetslösheten bland unga, lågutbildade och invandrare är på tok för hög i Sverige. Det beror på att den sammanpressade lönestrukturen och de höga ingångslönerna, tillsammans med Las-reglerna, får arbetsgivare att välja bort osäkra kort och lågproduktiva personer. Detta förklaras pedagogiskt på flera ställen i regeringens vårbudget.
Ändå säger Anders Borg att "vi ska ha små inkomstskillnader i Sverige" när budgeten debatteras i riksdagen.
Resultatet blir att regeringen framstår som helt passiv - man ser problemet men vill eller vågar inte göra något åt det. Oppositionen är inget att hoppas på; S, MP och V sjunger som en välrepeterad kör de sammanpressade lönernas lov. Fredrik Olovsson (S) tror att man löser arbetslösheten genom så kallad "aktiv näringspolitik"; exportstöd, innovationsstöd och riskkapitalstöd som skulle kosta många skattemiljarder och riskera att snedvrida konkurrensen när politiker ska avgöra vilka näringar och branscher som har framtiden för sig. "Sverige ska konkurrera med höga löner", säger Olovsson, och blundar för att de höga lönerna effektivt stänger ute många människor från arbetsmarknaden.
MP:s Per Bolund är inte roligare. I stället för "lönedumpning" vill han ge lärlings- och traineeplatser till alla arbetslösa som ska göras attraktiva för arbetsgivarna genom att staten står för halva kostnaden. Det skulle också kosta saftiga skattemiljarder.
Ändå är sex av tio svenskar positiva till särskilda, lägre ungdomslöner (DN 15/4). Till skillnad från politikerna tycks folkmajoriteten se elefanten i rummet: Att vi riskerar att få ett kluvet samhälle där en grupp aldrig kommer in på arbetsmarknaden, och att ett förstajobb med låg lön är bättre än att aldrig få ett jobb.
Just därför är Anders Borgs passivitet märklig. Att han inte vill gå ut med några stora satsningar just nu är lätt att förstå: För ett år sedan lovade regeringen en hel del i vårbudgeten, som man sedan fick dra tillbaka i höstbudgeten då eurokrisen hade trappats upp. Försiktigheten med utgifter är en dygd som Borg inte ska kritiseras för.
Men det finns ju andra metoder. Regeringen föreslår i vårbudgeten ett bostadspolitiskt program för att öka utbudet på bostäder, som inte innebär särskilt tunga utgifter. I stället ligger tyngdpunkten på uppmjukade regler som ska göra det lättare och mer attraktivt att hyra ut bostadsrätter i andra hand.
Borg kunde ha gjort något liknande på arbetsmarknadssidan. En utökning av Las-undantagen hade visat att regeringen åtminstone försöker göra något för den grupp som står allra längst från jobben.
Nu tycks man i stället mest vara rädd för att som minoritetsregering åka på ett bakslag i riksdagen. Eller så börjar Borg vara som Göran Persson de sista åren han var statsminister: Stolt och nöjd.
Det duger inte. Ska regeringen bryta opinionstrenden kan man inte bara peka på och förklara arbetslösheten. Man måste även visa vilja att göra något åt den.