Forskningsminister Lars Leijonborg kände sig nog som jultomten när han i går presenterade forskningspropositionen. Forskningen tillförs stora pengar.
Leijonborg motiverade den rejäla nivåhöjningen med två saker: Kunskap är en av de viktigaste produktionsfaktorerna om Sverige ska stå sig i den globala konkurrensen, och forskning är nödvändig för att möta problem som klimathot och pandemier.
Det finns alltså höga förväntningar på att pengarna som stoppas in i forskningen ska ge avkastning, att forskningen ska vara nyttig. Därför förändras modellen för hur pengarna fördelas till lärosäten och forskningsprojekt.
Forskningsråden, som delar ut pengar efter en bedömning av ansökningar, jobbar vidare som förut.
De direkta anslagen till högskolor och universitet - fakultetsanslagen - förändras däremot. Alla får en bassumma på 8 000 kronor per student, men övriga pengar fördelas efter två kvalitetsmått: Publiceringar i vetenskapliga tidskrifter och externa medel.
Dessutom införs en helt ny finansieringsform, "strategiska områden". Ett antal utvalda forskningsområden inom teknik, medicin och klimat får särskilda pengar som forskare kan ansöka om. De strategiska områdena kritiserades omgående för att vara alltför detaljstyrda, men enligt Leijonborg är de framtagna i dialog med forskarsamhället. Kritiken ska dock tas på allvar - det är aldrig bra när politiker blir klåfingriga och vill styra vetenskapen.
För Linköpings universitet är forskningspropositionen goda nyheter. Eftersom LiU har stark forskning både inom teknik och medicin kan man troligen få delar av de "strategiska" pengarna, samtidigt som man ligger bra till när det gäller de nya kvalitetsmåtten.
Det är värre för universitet och högskolor vars tyngdpunkt ligger i humanistisk eller samhällsvetenskaplig forskning.
Svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning citeras mer sällan än teknisk och medicinsk i internationella tidskrifter. Det kan naturligtvis bero på att den håller lägre kvalitet, men det finns också naturliga förklaringar som att den ofta rör specifikt svenska förhållanden eller är skriven på svenska.
Den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen har också svårare att få externa medel, eftersom den ofta är svår att kommersialisera.
Därför riskerar humaniora och samhällsvetenskap att hamna i strykklass med de nya fördelningsmodellerna. Regeringen har försökt att förebygga det med en särskild multiplikator i kvalitetsmätningen, men det är tveksamt om det räcker.
Risken för utarmning av humaniora och samhällsvetenskap samt kritiken mot detaljstyrning av de strategiska områdena är tyvärr smolk i den glädjebägare som forskningspropositionen annars är. Visst är det bra när forskning kan omsättas i pengar, företag och arbetstillfällen - men det innebär inte att litteratur, historia, psykologi eller statsvetenskap är onyttiga lyxvetenskaper. Det demokratiska samtalet om vilka vi är och vart vi är på väg behöver också utvecklas.