Sverige är ett rikt land brukar det sägas, och det är ju sant. Men var finns all Sveriges rikedom? Inte hos Svensson i alla fall. En knapp tredjedel av befolkningen har bara en buffert på 10 000 kronor eller mindre, rapporterade Sifo före jul. Sparande på bank är fortfarande en klassfråga, konstaterade centerpartiets Annie Johansson på DN Debatt för en tid sedan. Somliga SAAB-anställda som inte fick ut sina löner före midsommar nödgades ta banklån för att kunna ställa mat på bordet. Naturligtvis är grundproblemet att SAAB inte uppfyller sina åtaganden mot de anställda, men situationen vittnar om ett strukturellt samhällsproblem: den vanlige svensken saknar i stor utsträckning eget sparande.
Även om den materiella standarden är väldigt mycket bättre för alla än för hundra år sedan verkar den ekonomiska egenmakten inte rört sig särskilt långt framåt. Förr stod vi i krissituationer med mössan i hand framför brukspatronen, nu inför socialtjänsten eller banken. Sveriges rikedomar finns samlade i AP-fonder och i den offentliga sektorn långt bortom den enskildes kontroll. Ett skräckexempel på hur politiker missbrukar denna makt över medborgarnas tillgångar är när Göran Persson i slutet av 1990-talet "lånade" hundratals miljarder ur pensionsfonderna.
För att ge svenskarna riktig ekonomisk trygghet behöver mer ekonomiska medel överföras från staten till medborgarna. Grundavdraget behöver höjas rejält från dagens 18 200 kronor, fler jobbskatteavdrag måste genomföras och regeringen bör fundera på ett speciellt skatteavdrag för de lägsta inkomsterna.
I grund och botten handlar det om att det civila samhället - föreningar, familjer och individer - ska frigöra sig från Storebrors paternalistiska och terapeutiska anspråk. Att få ta hand om sina egna pengar är en del av att betraktas som en vuxen människa och fullvärdig medborgare.