Det blev -- som väntat -- ett ja i EU-parlamentet i går till det omdebatterade förslaget om lagring av telefonsamtal och e-post. Det innebär att alla tele- och internetoperatörer i unionen nu måste börja lagra information om vem som har ringt eller mejlat vem, och när, i minst ett halvår. Syftet -- att motverka terrorismen -- låter visserligen bra. Efter Madrid- och Londonbombningarna är nog många européer beredda att ge sina regeringar bättre verktyg för att bekämpa terrorismen.
Men det finns uppenbara problem med direktivet:
º Brottslingar kan lätt ta sig runt lagstiftningen.
º Lagringen kostar mycket pengar -- som i slutänden måste tas ur konsumenternas fickor.
º Lagen är ogenomtänkt. Att lagringen kan effektivisera brottsbekämpningen är egentligen inget godtagbart argument. Med effektiviteten som ledstjärna skulle man kunna argumentera för en total åsiktskontroll av alla medborgare -- men vem skulle vilja leva i ett sådant samhälle?
Visst finns det ett behov av nya lagar: alla elektroniska spår som medborgarna lämnar efter sig ger oroväckande möjligheter att kartlägga enskilda personers liv. Men i stället för att skapa lagar som skyddar den personliga integriteten väljer EU:s politiker alltså att göra tvärtom. I det här fallet kan svenskarna inte ens skylla på att de blivit överkörda av de stora EU-länderna: justitieminister Thomas Bodström är en av lagens varmaste tillskyndare. Här i Sverige får regeringens linje dessutom stöd av folkpartiet och kristdemokraterna.
Det är hög tid för en rejäl debatt om övervakningens gränser -- innan EU:s 450 miljoner invånare har hunnit vänja sig vid att leva i skuggan av Storebror.