Regeringen minskar antalet mottagarländer för det bilaterala biståndet från 70 till 33.
Målsättningen är göra biståndet mer effektivt genom att koncentrera det till länder där Sverige kan göra störst nytta. Tanken är även att underlätta de fattiga ländernas administration med färre biståndsgivare på plats.
Därför vill biståndsminister Gunilla Carlsson (m) prioritera Afrika, där vägen till Millenniemålet om att halvera världsfattigdomen till år 2015 är lång.
Därför vill hon stärka insatserna i de forna sovjetstaterna och länderna i Sydösteuropa så att de kan närma sig EU och så att Europa kan bli stabilare.
Därför vill hon utveckla samarbetet med mottagarländer i konflikt eller under återuppbyggnad efter en konflikt.
Därför vill hon inrikta biståndet mer mot mänskliga rättigheter och demokratisering.
När uppgifterna om regeringens nya biståndspolitik läckte ut i Aktuellt i förra veckan kritiserades det slutna förfarandet; att varken oppositionen eller de så viktiga fältorganisationerna har bjudits in att diskutera framtidens bistånd.
Kritiken har fog för sig.
En effektiv biståndspolitik är långsiktig och måste vara oberoende av vilket eller vilka partier som sitter i regeringen. En bred politisk uppgörelse hade därför varit att föredra.
En långsiktig politik bygger också på relevanta fakta om mottagarländerna. Och är det något som fältorganisationerna vet så är det hur människorna i de här länderna har det. Därför är det anmärkningsvärt att de inte har fått komma till tals.
Många har dessutom vädrat oro för att den drastiska minskningen av antalet mottagarländer görs av besparingsskäl, något som Gunilla Carlsson förvisso avfärdade när hon presenterade sina förslag i går.
Ändå är oron lätt att förstå.
Alla partier utom biståndsministerns eget anser i dag att biståndet ska uppgå till en procent av bruttonationalinkomsten, BNI. Moderaterna tycker att biståndet är för ineffektivt och att kvaliteten - innehållet, i stället för kvantiteten - storleken, bör vara det centrala.
Men storleken spelar faktiskt roll.
Att Sverige avsätter en procent av BNI till fattiga utvecklingsländer är ett ställningstagande för solidaritet. Och det ena behöver inte utesluta varandra - en linje som de tre andra borgerliga partierna tycks ha fått med moderaterna på.
I år kommer biståndet att uppgå till en procent av BNI. Det gjorde det även förra året - för första gången sedan 1992 - och det bör det också göra i framtiden.
Att det nu koncentreras till färre länder bidrar sannolikt bara till att höja kvaliteten.
Samtidigt är biståndet en av många faktorer som påverkar fattiga länders utvecklingsmöjligheter.
Fattigdom handlar om betydligt mer än brist på fysiska resurser som kläder, mat och rent vatten. Det handlar minst lika mycket om bristen på makt att förändra sin situation.
Om Sverige verkligen vill göra nytta måste vi också ställa tuffare krav när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna och jämställdhet mellan könen.