Annars väntar neddragningar och uppsägningar. Men byråkraterna då? Hur kan det komma sig att de aldrig tycks riskera att förlora jobbet? Den som tidigare har haft elaka tankar om den kommunala ineffektiviteten får verkligen vatten på sin kvarn i en ny studie från Timbro om sysselsättningsutvecklingen i olika kommunala verksamheter under 2000-talet. För yrkesgrupper inom vård, skola och omsorg ökade sysselsättningen med nio procent under åren 2001-2007. För administratörer inom kommuner och landsting var motsvarande siffra 29 procent. Utvecklingen är densamma i alla Sveriges 21 län och kommunernas administration har svällt betydligt mer än landstingens.
Ska man tro på Timbros rapport är det alltså inte alls säkert att regeringens extratillskott på 17 miljarder till kommunerna kommer att användas för att rädda välfärden. Istället kan resultatet bli att 2000-talets byråkratexplosion fortsätter, konkluderar Thomas Idergard och Johan Kreicberg på DN Debatt den 28/12.Det finns många roliga historier om ineffektiva byråkrater som lättjefullt skjuter arbetsuppgifter framför sig medan dagarna på kommunkontoret rullar på. Det är lätt att bli cynisk och kräva det kommunala självstyrets avskaffande när man läser rapporter om den svällande kommunala byråkratin. Men ingen kan väl tro att folkvalda kommunpolitiker lämnar kärnverksamheterna i sticket med berått mod för att anställa fler kommunala tjänstemän. Vad som däremot tycks stå klart är att förvaltningsapparaten i svenska kommuner fyller fler funktioner än styrning av verksamheten. Den kan också fungera som regulator för kommunens personalpolitik.
Låt oss ta ett exempel: Lisa får ont i nacke och rygg efter många års stressigt arbete på en förskola. Under åren inom barnomsorgen har hon dessutom varit med om flera stora organisationsförändringar som orsakat stor oro inom personalen och gjort jobbet ännu stressigare. Efter en längre tids sjukskrivning har Lisa numera en projektledartjänst på kommunledningskontoret. När de väl är inrättade brukar administrativa kommunala tjänster finnas kvar, och även överleva besparingstider. Om barnkullarna minskar blir det logiskt att dra in lärartjänster. Men att en halv nämndssekreterartjänst också borde dras in diskuteras däremot inte. Kopplingen är inte lika tydlig. Det administrativa arbetet är dessutom inte bara kopplat till verksamhetens omfattning, utan i minst lika hög grad till politiska beslut. Idergard och Kreicberg kräver hårdare granskning av hur kommunerna använder statsbidrag, ett krav som det är lätt att instämma i. De överväger också specialdestinerade statsbidrag för att garantera att pengarna går till kommunernas lagstadgade verksamheter. Men mer statlig detaljstyrning är knappast rätt medicin mot byråkratin.
Många av Sveriges minsta kommuner lider dessutom av kompetensbrist. Om fler kommuner slogs ihop eller om fler kommunöverskridande samarbeten etablerades, skulle två stora problem kunna tacklas samtidigt.