EU:s stats- och regeringschefer möts i slutet av veckan för att ta ställning till den energipolitik som kommissionen presenterade i januari.
Hetast är kanske frågan om växthusgaserna. Ska de minska med hela 30 procent fram till år 2020 - eller blir det 20 procent? Kommer något land att backa från 20-procentsmålet i sista stund? Det vore olyckligt.
Men EU:s energipolitik rymmer mycket mer än så. En viktig förändring är att kommissionen vill se energifrågor som en del av utrikespolitiken - ett område där EU har stor makt.
Det handlar om att tala med en röst för att kunna ställa krav på USA, Kina och Indien när det gäller reduktion av växthusgaser. Men också om att motverka olje- och gasproducerande länders maktposition.
Hur Ryssland använder gasen för att sätta press på Vitryssland och Ukraina är ett varnande exempel. Länder som Iran och Sudan tillåter sig att strunta i världsopinionen i kraft av sina oljetillgångar.
Ett enat Europa får större möjligheter att sätta hårt mot hårt mot energins skurkstater.
Det handlar om en förstärkning av EU:s makt. Energipolitiken är i dag en inrikespolitisk fråga. Ett exempel på det är kärnkraften, som i den nya politiken hålls fram som ett viktigt medel att nå klimatmålen.
Men många länder, Sverige inte minst, vill säkert besluta om kärnkraften utan påtryckningar utifrån.
De konspiratoriskt lagda kan rent av komma att se EU:s klimatpolitik som en trojansk häst, full av obehagliga överraskningar.
Men de mål som EU vill uppnå är avgörande för Europas framtid. Det handlar om att minska beroendet av importerad olja och gas. Galopperande priser är ett problem, en annan sida av saken är rent politisk. Energiimporten ger oljeproducerande länder en kniv mot EU:s strupe. Det är strategiskt ohållbart.
Det handlar också om att öka EU-ländernas konkurrenskraft - samtidigt som man tar klimatfrågan på allvar. Att något enskilt land skulle kunna knäcka den nöten ter sig orimligt.
Frågan man bör ställa är: Vad ska vi ha EU till om inte just att driva övergripande strukturfrågor framåt? Kompromisser kan vara en förutsättning för att uppnå gemensamma fördelar.
Ett exempel på tydliga vinster är att EU vill driva igenom en gemensam, avreglerad energimarknad. Det finns skäl att tro att en sådan marknad skulle ge lägre priser, säkrare tillgång och tryggare villkor för långsiktiga investeringar. Det gynnar förnyelsebara energikällor, som kräver enorma investeringar för att utvecklas.
Effektivisering av energiförbrukningen är ett annat exempel där ett kraftfullt agerande från EU bör kunna ge stora fördelar. Det handlar om att ställa krav på allt från energisnåla bilar till hushållsmaskiner. Om EU enas kommer tillverkarna att lyssna. Det är tekniskt möjligt att effektivisera användningen av energi med upp till 50 procent, enligt exper- terna.
Den nya energipolitiken är därför ett steg framåt, för EU som institution, för medlemsländernas konkurrenskraft - men framför allt för klimatet.