Vågor av folklig vrede följer på Correns artiklar om landstingsdirektören Åke Rosandhers lönelyft på 16 500 kronor i månaden. Plus 21 procent - att jämföra med Kommunals avtal i maj 2003, som i år ger de landstingsanställda mellan 2,45 och 5 procent i lönelyft. När den politiska ledningen, läs landstingsrådet Paul Håkansson (s), beviljar landstingets chefstjänsteman en månatlig löneökning som nästan motsvarar månadslönen för en undersköterska, reagerar många med berättigad vrede och förbittring.
Maken till utstuderad provokation från en enskild politiker har inte skådats sedan enskilda politiker agerade strejkbrytare under Kommunals lönekamp våren 2003. Det är uppenbart att makten stigit Paul Håkansson åt huvudet. Han styr landstinget som sitt eget privata fögderi, och ingen annan politiker, inte ens oppositionens företrädare, vågar knysta annat än halvkvädna visor när landstingsstyrelsens ordförande styr och ställer.
Landstingets ekonomiska situation är pressad; personalen sliter hårt, och budskapet från den politiska ledningen är att kostnadsjakten måste fortsätta. Varenda sten ska vändas på, varje kostnadskrona synas. Att just då plussa på landstingsdirektörens lön med 16 500 kronor i månaden är lika skamligt som utmanande. När de ekonomiska tumskruvarna dras åt är det viktigare än någonsin att de styrande går före och visar att här existerar inga gräddfiler. Landstingsdirektörens procentuella löneökning bör ligga i nivå med vad övriga grupper får. Att predika återhållsamhet i alla andra sammanhang, men bevilja landstingsdirektören en lika groteskt stor som stötande löneökning, underminerar tilltron till landstingets förnyelseprocess.
Till sist: Är det verkligen rimligt att landstingets chefstjänsteman tjänar nästan lika mycket som Sveriges statsminister, och hur ser det socialdemokratiska partidistriktet på Paul Håkanssons utmanande agerande? Förstår Berndt Sköldestig, partidistriktets ordförande, att folk är förbannade?