Kommunens hantering av saken var skamlig, och berodde förutom velighet och feghet på att personalkontoret stod mot vård- och omsorgsnämnden. Först när kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) satte ned foten trodde man att saken äntligen avgjordes till det sunda förnuftets fördel: Undersköterskorna var inte välkomna tillbaka till jobbet.
Sverige är ett land där människor sällan får sparken. I många fall är det en bra sak som ökar tryggheten, ibland är det problematiskt att arbetsgivaren knappt har någon möjlighet att göra sig av med anställda som vansköter sitt arbete. Men i det här fallet är det rent av stötande att undersköterskorna inte fick gå med omedelbar verkan och utan ekonomisk kompensation.
Månadslönerna som undersköterskorna tilldelas för att de inte får komma tillbaka till ett arbete där de gravt misskötte sig, är ett slag i ansiktet. Man undrar om Kommunal och personalkontoret är nöjda med överenskommelsen? Själv förstår jag inte hur de ska kan se Hagaborgs boende, deras anhöriga och den övriga personalen som lex Sarah-anmälde sina kollegor, i ögonen efter den här motbjudande kohandeln.