Män som slår kvinnor är en föraktad kategori brottslingar, och det med rätta. Mannen som slår sin hustru, flickvän eller sambo ger sig inte bara på någon som (oftast) är fysiskt svagare - hans slag smärtar också extra för att de delas ut av någon som ska föreställa livskamrat och kärlekspartner.
Därför är det inte ovanligt att behandling och terapi av våldsamma män kritiseras som bjäfs och silkeshandskar. Nu senast är det psykologen Eva Rusz som menar att "det är enbart en liten minoritet av alla hatfulla män som kan förändras, om ens det" (Aftonbladet debatt 3/8). Rusz hävdar att professionella som möter våldsutsatta kvinnor - psykologer, socialarbetare och poliser - uppmuntrar kvinnorna att stanna hos männen som slår, eftersom dessa kan "förändras genom samtal och insikter". Därför avfärdar Rusz terapi för våldsamma män.
Men eventuell inkompetens hos yrkesgrupper som möter våldsutsatta kvinnor ska inte användas som ett argument mot behandling av våldsamma män.
En kvinna som blir slagen av sin man bör uppmuntras att lämna förhållandet samt få bästa tänkbara stöd och hjälp för att våga polisanmäla och stå fast vid sin anmälan. En man som slår sin kvinna ska som alla brottslingar straffas - gärna med mer kännbara straff än i dag - och om hennes trygghet kräver det ska han beläggas med kontaktförbud. Överträdelser av kontaktförbudet ska straffas hårt och integritetskränkande teknik som en gps-sändare på mannen bör inte uteslutas om han fortsätter att kränka kvinnan.
Men en dag är straffet avverkat och mannen som misshandlade sin kvinna ska åter ut i samhället som en fri man. Även om kvinnan han en gång slog förhoppningsvis har gått vidare med sitt liv är sannolikheten stor att mannen träffar en ny kvinna. Har han inte fått någon behandling för sitt våldsamma beteendemönster är risken stor att han kommer att slå även denna kvinna.
Därför nekar Eva Rusz inte bara de våldsamma männen att få en ny chans efter avtjänat straff, när hon avfärdar deras behandling som att "dalta och dutta" (Studio Ett 3/8). Hon dömer många av de kvinnor som dessa män träffar i framtiden till att gå igenom samma helvete som deras olyckssystrar redan har gjort.
Mansforskaren Lars Jalmert är mer konstruktiv. I en replik till Eva Rusz (Aftonbladet 5/8) och i debatten i Studio Ett påpekar han att våldsamma män måste hjälpas bort ifrån sin våldsamhet, och att hjälpen börjar med en analys av varför männen är våldsamma. Genusvetenskapen visar sig plötsligt från sin bästa sida när Jalmert tillämpar dess övertygelse att människor kan förändras på något som är ett allvarligt problem för både offer och förövare oavsett kön; våld i nära relationer.
De flesta män skulle aldrig bära hand på en kvinna. Om genusvetare och mansforskare kan hjälpa de våldsamma männen att utveckla samma spärr gör de både män, kvinnor och barn en stor tjänst.