”Varför i helvete ska ni gå med i EU?”
Frågan ställs av en skåning som liksom jag åkt på en dagsutflykt med båt i den oändligt vackra kroatiska skärgården. Vi har stannat till på en ö för ett kort bad- och glasstopp, och vid strandkanten på en bänk sitter två äldre herrar och tittar på när den enes lilla vita hund tar ett dopp. En av dem, visar det sig, har bott och arbetat i Sverige i många år. Med bara någon vecka kvar till Kroatiens inträde, kommer mannen som återvänt till sitt hemland och skåningen från båtutflykten in på ämnet europeiska unionen.
”Vi har inte råd att stå utanför”, svarar svenskkroaten. ”Med de bidrag som bönderna i omkringliggande EU-länder får kan de hålla priser som Kroatiens bönder inte kan konkurrera med. Vi måste gå med, så vi också får bidrag.”
Det är för jävligt, tycker den svärande skåningen och vi glassätare som står intill och lyssnar nickar. Att Kroatien går med i EU, att det europeiska freds- och frihetsprojektet utvidgas, är i grund och botten en bra sak. ”The more the merrier” – om man ser till unionens grundläggande syfte. Länder som är ekonomiskt beroende av varandra är mindre benägna att ta till vapen mot varandra. Men att länder lockas till medlemskap av bidrag från en övergödd jordbruksbudget, i motsatt riktning till en fri marknad, är ruttet.
Likväl, nu är Kroatien medlem av EU. Mången kroat firade natten då juni övergick i juli. Men stödet för medlemskapet har sjunkit, när ansökan skickades in för tio år sedan var 85 procent av kroaterna positiva till det. Idag tror bara hälften av kroaterna att deras land kommer att tjäna på vara medlem (Ekot 1/7).
”Men behåll för fan er egen valuta!” varnar skåningen gubbarna på bänken – och förmodligen hela Kroatien – innan vi turister måste gå på båten igen för vidare färd.
Maria Björk Hummelgren