I februari startade två sjuksköterskor i Västerås "löneupproret". På sin hemsida kräver de generella lönehöjningar med 5 000 kronor i månaden, ingångslön på 23 000 och årliga löneökningar om minst 5 procent. 10 000 vårdanställda har skrivit under manifestationen - underskrifter som hotar med uppsägningar om kraven inte tillmötesgås.
Gräsrotsrörelsen löneupproret ställer alltså hårdare krav än Vårdförbundet (22 000 i ingångslön, 1 700 i generella lönehöjningar 2008 respektive 2009). Det har skruvat upp förväntningarna hos Vårdförbundets medlemmar, och kanske skapat viss förvirring.
Vårdförbundets styrelse ville ju säga ja till medlarnas senaste bud, som hade gett en ingångslön på 21 100 och löneökningar på 10,5 procent under tre år. Men styrelsen röstades ned av av extrakongressen den 30 mars. Det blev strejk i stället.
Vårdförbundets ledning är klämda. På ena sidan finns medlemmarna, som eldade av löneupproret tycker att 1 700 är en skamgräns - de har ju hotat att säga upp sig om de inte får 5 000. På andra sidan finns Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som anser att det är orimligt att Vårdförbundet ska få dubbelt så mycket som alla andra, med den risk för kompensationskrav och inflation det innebär.
Och fackledningen har redan blivit underkända av medlemmarna en gång. Det är orealistiskt att tro att styrelsen efter nederlaget på kongressen ska våga acceptera ett bud som ligger under kraven. Den 13 maj inleds Vårdförbundets ordinarie kongress, och först då finns det utsikter att strejken avslutas.
Men några 5 000 mer i månaden blir det inte. Knappast 1 700 heller, eftersom det svaga stödet från andra fack gör risken för kompensationskrav stor. Många Vårdförbundare kommer troligen att gå besvikna ur strejken, och det beror främst på att konflikten är så dåligt förberedd.