Av allt att döma bryter en vårdstrejk ut på måndag. Det är Vårdförbundets sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor som vill ha högre löner.
Det kan man förstå. Medierna har den senaste tiden berättat skräckhistorier ur verkligheten om sjuksköterskor som fått sänkt lön efter specialistutbildning, och sjuksköterskor som har lägre lön än vissa av undersköterskorna de arbetsleder.
Men Vårdförbundet har valt en underlig strategi. De kräver en lägstalön på 22 000 kronor i månaden, och löneökningar med 1 700 kronor i månaden under 2008, och lika mycket 2009. Risken finns att dessa krav sätter stopp för medlemmarnas möjligheter till en lönekarriär.
Anledningarna är flera.
Landstinget i Östergötland gick back med 340 miljoner förra året. Många andra landsting har också ekonomiska problem, och prognoserna tyder på att hela samhället går mot en lågkonjunktur. Det finns alltså inga ymnighetshorn att ösa ur.
Vårdförbundets medlemmar jämför sig gärna med jurister, ekonomer och ingenjörer, och menar att eftersom utbildningarna är jämförbara borde lönerna också vara det. En snabb koll på SCB:s lönestatistik visar att så är det inte. En närmare koll visar att löneskillnaderna är små i början av karriären - men ökar ju fler år man jobbar.
Vårdförbundets medlemmar delar de dystra utsikterna med andra kvinnodominerade, högskoleutbildade yrkesgrupper inom den offentliga sektorn. Ingångslönerna skiljer sig inte alltför mycket från ingenjörernas och ekonomernas - men sedan är det ett lopp mellan sniglar och geparder. Åtta av tio Vårdförbundare har en lön mellan 20 000 och 29 000, trots att utbildningslängden varierar mellan 3 och 4,5 år och vissa har jobbat i 30 år medan andra är nyutexaminerade.
Civilekonomer och sjuksköterskor i den yngsta åldersgruppen har snittlöner på 22 000 respektive 20 900. I den äldsta åldersgruppen har civilekonomer 36 500, sjuksköterskor 25 700.
Det är alltså inte ingångslönerna som är problemet - utan frånvaron av löneutveckling.
Man ska välja sin strider brukar det heta, och det finns inget att invända mot att Vårdförbundet nu väljer strejk. De har en viktig poäng när de säger att utbildning och ansvar måste löna sig. Däremot kan man ifrågasätta hur de formulerar sina krav. Vill Vårdförbundet även i fortsättningen ha en sammanpressad lönestruktur, utan möjlighet till löneutveckling, som ligger några tusenlappar högre än i dag?
Genom höga ingångslöner och höga generella påslag minskar ju utrymmet för arbetsgivarna att ge en ordentlig löneutveckling till den som vidareutbildar sig och får svårare arbetsuppgifter.
Om Vårdförbundet hellre vill ha goda chanser till löneutveckling borde de kräva det. Om de lyckades skulle det kunna få effekter i hela den kvinnodominerade, högskoleutbildade delen av offentliga sektorn. Att utbildning och kompetens skulle ge god löneutveckling även där skulle vara en seger både för jämställdheten och kvaliteten i välfärden.