Ointresset för valet till EU-parlamentet är närmast kompakt. Opinionsmätningarna tyder på att valdeltagandet riskerar att bli ännu lägre än vad det var vid förra valet för fem år sedan. Då röstade knappt trettionio procent, vilket chockade det politiska etablissemanget. Nu lutar det mot ett valdeltagande på runt trettiofem procent.
Därmed ansluter Sverige till vad som varit en allmän, europeisk trend. För faktum är att deltagandet i valen till EU-parlamentet stadigt gått ner under två decennier. Ytterst är detta en avspegling av det mentala avstånd som de flesta väljare känner, av deras främlingskap inför parlamentet i fråga.
Det låga valdeltagandet över i praktiken hela unionen -- de länd-er som uppvisar höga siffror har i de flesta fall rösttvång -- är därmed en nyttig tankeställare för dem som vill skapa ett Europas förenta stater, som tror på en fungerande överstatlig demokrati.
Demokratin är inte oberoende av det kulturella och historiska sammanhanget. Dels i den meningen att demokrati är en process som växer fram ur historiskt givna, kulturella förhållanden -- därför fungerar det sällan när yttre makter på kort tid försöker bygga demokrati där rötterna saknas, som i dagens Irak. Dels i den meningen att demokratisk maktutövning i sig förutsätter en sammanhållning rotad i språk, kultur och historia.
Språket kan demokratin inte avvara. Utan ett gemensamt språk, ingen demokratisk offentlighet, inget politiskt samtal som alla medborgare kan delta i.
Inte heller kulturen och historien kan avvaras. Känslan av att man hör samman historiskt är kittet för såväl nationen som demokratin, två storheter som för övrigt naturligt flyter ihop. Moderater accepterar att bli styrda av socialdemokrater, socialdemokrater av borgerliga. Detta därför att den avgörande identiteten är den nationella, svenska. Det skulle vara svårare för svenskar att acceptera att bli styrda av säg en fransk aristokrat som Giscard dEstaing, mannen bakom EU:s nya grundlag.
Så det låga intresset för valet till EU-parlamentet är i grunden inget att moralisera över; det är inte illegitimt. Väljarna sviker inte några höga demokratiska värden för att de inte intresserar sig för valet till ett artificiellt parlament.
Men -- inte desto mindre är det viktigt att många fler intresserar sig för detta val, och då i synnerhet just de som är kritiska till EU-bygget och dess utveckling.
Opinionsundersökningarna visar att intresset är som lägst bland dem som är mest kritiska till EU, bland de grupper som med stor majoritet röstade nej till EMU, till exempel LO-medlemmar och ungdomar.
Också det är i sig naturligt. Men det betyder samtidigt att de som är kritiska till att EU får mer och mer makt också lämnar fältet fritt för dem som vill öka EU:s makt.
EU-parlamentet är inte den maktlösa diskussionsklubb som det ibland hävdas. Tvärtom fungerar parlamentet, vid sidan av EU-kommissionen, som en motor för den överstatliga förändringen av unionen. Parlamentet är en plantskola för idéer och förslag om att utöka EU-makten. Den nya grundlagen kommer därtill att ge denna institution ännu mer makt.
Allt detta betyder att det är av stor vikt vilka som sitter i EU-parlamentet. Väljare som inte vill ha mer EU-överstatlighet har inte råd att strunta i valet den 13 juni.
De som vill ha mer överstatlighet, mer centralism, kort sagt mer Brysselmakt, är i klar minoritet i den svenska valmanskåren, men de har i gengäld hög röstbenägenhet. Därmed riskerar Sveriges representation i EU-parlamentet de kommande fem åren att bli i högsta grad icke-representativ för majoriteten av den svenska opinionen.
Enligt opinionsundersökningarna kommer socialdemokraterna och moderaterna att göra ett mycket bra val. Dessa partier har dock de senaste fem åren i EU-parlamentet konsekvent röstat för att ge EU mer makt. Det var en politik som led ett förkrossande nederlag i folkomröstningen om EMU.
Det är därför som socialdemokrater och moderater anstränger sig så intensivt för att få det stund-ande valet att framstå som ett vänster-högerval. De vet att de kommer att förlora stort om väljarna blir uppmärksamma på det som verkligen står på spel, frågan om EU-makten i allmänhet.
Alla de väljare som är kritiska till att denna makt ständigt ökar måste genomskåda de stora partiernas taktik och rösta därefter.