En maskerad man hoppade i helgen som gick ur en bil och rusade fram till Exit-projektledaren Anita Bjärgvide i Motala och slog henne i ansiktet med ett basebollträ.
Exit arbetar mot främlingsfientlighet och stöder och hjälper avhoppade nazister. Det krävs inte mycket tankemöda för att inse vilken typ av kraft som fick basebollträet att vina genom luften.
Misshandeln av Exits projektledare är ett tecken i tiden. Ett illavarslande tecken. Om och om igen får vi belägg för att subversiva krafter verkar och rekryterar nya anhängare. Runt om i Sverige och inte minst här i Linköping och annorstädes i Östergötland.
Det handlar om nazism, om nationalsocialism, om en ideologi på vilken massmördaren Adolf Hitler grundade sin grymma framfart i Mellaneuropa. Nazismen, så som den utvecklades av Hitler och hans hantlangare, är antidemokratisk, antiparlamentarisk och antisemitisk. Få torde vara okunniga om nazismens konsekvenser, även om det finns de som likt strutsen stoppar huvudet i sanden och förnekar förintelsen och otaliga grymheter under andra världskriget.
Vad vi ser nu, är att det finns individer och grupper som med glädje och entusiasm vill följa i Hitler-nazismens vedervärdiga spår. De finns på nära håll. De bearbetar aningslösa skolelever, distribuerar vit makt-musik och ger ut pamfletter och lockar till sig okunniga och okritiska människor via sina näthemsidor.
Den skrämmande händelsen i Motala är bara ett av många tecken på strömningar, som varje sunt tänkande individ måste ta avstånd ifrån. Men hittills har reaktionerna mot de antidemokratiska och främlingsfientliga krafterna varit relativt lama. De flesta verkar rycka på axlarna och tycks tro att det går att tiga ihjäl eländet.
Polisen med sina så ofta påtalade små resurser hinner, kan eller förmår inte ringa in spindlarna i det nazistiska nätet. Jakten på dem som gör vad de kan för att undergräva ett fritt och demokratiskt samhälle, där alla människor har samma värde, hör uppenbarligen inte till det mest prioriterade. Det borde det göra, om en i allra högsta grad oönskad utveckling ska kunna hejdas.
Skolan, denna arma del av vårt samhälle, får axla allt fler uppgifter. Numera räcker det inte att förmedla kunskap och se till att det råder ordning och reda i våra skolor. Skolan förväntas överta allmän fostran från hemmen, bedriva kamp mot narkotika och alkohol och ägna tid åt trafikundervisning. Bland mycket annat.
Exakt hur mycket tid skolan avsätter till lektioner i demokrati och till att informera om den fara de antidemokratiska och främlingsfientliga krafterna utgör vet man inte. På goda grunder kan man dock anta att den tiden är för snålt tilltagen.
Unga människor kan inte vaccineras mot främlingsfientlighet. De kan inte argumentera mot dem som tror på ett samhälle med under- och övermänniskor. I värsta fall kan de heller inte värja sig mot påståendet att våld är acceptabelt eller till och med nödvändigt.
Motkrafter finns. Exit är ett exempel på det. Frågan är bara hur länge idealisterna i motståndsrörelserna orkar och vågar fortsätta kämpa för att undanröja det hot som nazismen och liknande ideologier är mot ett samhälle som vårt.
Föräldraansvaret kan inte heller förbises. Föräldrar är skyldiga att hålla sådan uppsikt över sina barns och ungdomars göranden och låtanden att de kan slå till bromsarna när det håller på att gå snett.
Samhället, våra politiker och andra beslutsfattare, får också ta på sig en del av skulden för den utveckling vi nu ser. En alltmer hårdhänt flykting- och invand-ringspolitik, med de följder den får, rimmar illa med talet om alla människors lika värde. Och den ibland övertydliga generositeten mot alla nya främmande kulturyttringar, i kombination med bristen på respekt för inhemsk kultur och svenska traditioner, gör det enkelt för främlingsfientliga grupper att skaffa sig nya anhängare, som inte drar sig för att banka Exits projektledare i ansiktet med ett basebollträ eller uppmuntra råa slagsmål mellan invandrare och dem som vill skicka dem ut ur Sverige.
Vi behöver en bred folkrörelse mot den gryende nazismen och dess motbjudande yttringar.