Häromdagen rapporterade Barometern om en hund som avlivats på Kalmar djursjukhus. Ägaren insisterade på det efter samtal med en så kallad "djurpratare", som sagt att hunden hade en tumör i hjärtat. Trots att veterinären hävdade motsatsen och stödde sig på undersökning och röntgenresultat, envisades djurägaren och hunden avlivades. Obduktionen efteråt visade att ingen tumör fanns.
Om en djurpratares ord för en hundägare väger tyngre än en veterinärs och röntgenplåtars - hur agerar en förälder med liknande livsåskådning om en religiös ledare/siare påstår att ett barn är sjukt, och förordar alternativ behandling framför medicinsk? Det finns exempel från verkligheten på sådana fall där religion/andlighet går före vetenskap.
Den årliga rapporten från Vetenskap & Samhälle (VA) för 2010 visar på att svenskarnas förtroende för forskning och forskare sjunker. Just den medicinska forskningen vilar på en relativt stabil och hög, om än sjunkande, förtroendegrund hos svenska folket.
En skarp gräns går mellan den naturorienterade forskningen och den samhällsorienterade. Medan medicin, teknik och naturvetenskap får siffror på 77, 70 respektive 61 procent, ligger förtroendet för samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora på 47, 39 respektive 36 procent.
Tilltron till forskning och forskare varierar stort mellan olika samhällsgrupper. Högutbildade och yngre personer tenderar ha större förtroende än lågutbildade och äldre. Även politiska sympatier spelar in. Folkpartister och miljöpartister har störst förtroende. De rödgröna partierna har högre förtroende för den samhällsorienterade forskningen medan de borgerliga tror mer på den naturorienterade. Sverigedemokrater sticker ut med klart lägst förtroende för samtliga forskningskategorier.
De som har stort förtroende hänvisar till forskarnas kunnighet, engagemang och viktiga resultat. De med mindre förtroende anser att forskningen är styrd av ekonomiska, politiska och personliga intressen samt att det fuskas mycket.
Att förtroendet för forskning har minskat beror inte främst på att misstron ökat, utan att färre har samma höga förtroende. Det kan vara en sund inställning. Sören Holmberg och Lennart Weibull, som har sammanställt VA:s rapport, resonerar som så att forskning tidigare haft ett onaturligt högt förtroendekapital som nu långsamt håller på att normaliseras.
Risken med att förtroendet minskar för mycket är att benägenheten att satsa resurser på forskning minskar, menar Holmberg och Weibill. Det skulle kunna leda till en ond spiral med färre viktiga resultat som tunnar ut förtroendet än mer. Forskning driver samhällsutvecklingen framåt. Den bör dock hållas ren från politiska och ideologiska övertygelser, liksom från fusk och dolda intressen. Annars kan förtroendetappet för forskningen fortsätta och spiralen förlängs nedåt. Det vore i många fall en förlust.