Som Corren berättade i går mår poliser psykiskt dåligt av att ordna så att utvisade personer lämnar landet. Det är polisens uppgift att, som enda myndighet med rätt att använda tvångsmedel, verkställa myndighetsbeslut som utvisning ur landet.
Många människor som fått utvisningsbesked mår dåligt och visar förtvivlan, desperation, ilska och till och med rädsla när polisen kommer för att hämta dem. Det är inte svårt att känna med såväl de utvisade människorna som de enskilda poliserna i en sådan situation.
Thomas Agnevik, ordförande Polisförbundet Östergötland, menar att vägran att genomföra eller förhalande av ett utvisningsbeslut betraktas som tjänstefel. Med den tågordning Sverige har i migrationsprocessen finns inget alternativ. Och precis som Agnevik påpekar så är det här en av flera pressade situationer som poliser utsätts för i stort sett varje dag.
Jobbiga privata omständigheter, som en skilsmässa, kan enligt Agnevik i vissa fall ge dispens från extra påfrestande arbetsuppgifter inom polisen. Så kan det även vara på andra arbetsplatser. Men förståelse för ömmande förhållanden får inte leda till ett sluttande plan där vissa personer alltid slipper undan medan andra biter ihop och tar sig an uppgifterna.
För tuffa arbetsförhållanden gäller inte bara poliskåren. Tänk till exempel på enskilda socialsekreterare som tvingas göra integritetskränkande ingrepp i människors liv. Eller på skolpersonal som måste larma när de misstänker att ett barn far illa hemma.
Sådana situationer är lockande att fly ifrån och slippa. Men ansvarstagande och plikt måste gå före. Det är dock inte detsamma som att inte begära och få hjälp för att bearbeta sina upplevelser i arbetet.
Den psykiska påfrestningen är ett sundhetstecken hos polisen - och andra yrkesgrupper som måste fatta och/eller genomföra jobbiga uppgifter. Ödmjukhet inför uppgiften och empati med människorna den påverkar gör knappast någon till en sämre yrkesman. Snarare tvärtom.