Partisekreterare Per Schlingmann och finansminister Anders Borg är herrarna bakom M:s valtaktik. Problemet är att de drar åt helt olika håll.
Schlingmann är aktuell med boken Framtidsvalet 2010, som ska vägleda kampanjarbetet. Han är tydligt inspirerad av Obamas kampanj, långa stycken i boken ägnas åt hur gräsrötter ska engageras via sociala medier som Facebook och Twitter. Tanken är att gräsrötterna och de sociala medierna ska föra M-budskapet vidare i ständigt växande cirklar - så som vi har lärt oss att Obama lyckades i USA.
Samtidigt har Anders Borg, som ordförande för alliansens ekonomiarbetsgrupp, släppt en delrapport om inriktningen på den ekonomiska politiken under nästa mandatperiod. Budskapet är det som vi har lärt oss att känna igen som "Anders Borgskt": Sunda statsfinanser är det första budordet, arbetslinje med sänkta inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare kommer sedan - men bara när statsfinanserna tillåter.
Och när Schlingmann i sin kampanjbok lämnar själva arbetsformerna och skriver om det politiska innehållet i M:s valrörelse är det Borgs ord som återkommer: M ska vara det parti som tar ansvar för Sveriges framtid och värnar statsfinanserna.
Frågan är bara hur väl detta politiska innehåll stämmer med de Obamainspirerade kampanjmetoderna? Obamas budskap var ju inte sunda statsfinanser, snarare tvärtom. Han lovade ett krisdrabbat USA "change", att han skulle satsa landet ur den djupa lågkonjunkturen. Obamas ekonomiska politik hittills väcker inte heller associationer till den försiktige Borg, snarare till den galet spendervilliga rödgröna koalitionen som lovar nya utgifter varje dag, utan en tanke på framtidens återbetalningar.
Schlingmann önsketänker när han tror att "sunda statsfinanser" och "återhållsam ekonomisk politik" ska skapa sociala massrörelser på Twitter och Facebook. Det är ett ganska kärvt budskap M bjuder på, och då är det naivt att tro på väckelsestämning à la Obama.
Anders Borg håller samtidigt på att måla in sig i ett helt annat hörn. Hans ekonomiska analys och förhoppningar för framtiden bygger på att fler och växande företag ska skapa de nya jobb som Sverige så väl behöver. Ändå tar han varje tillfälle att skälla på svenska företagare.
När de rödgröna lovar att "skapa jobb" - det vill säga konstgjorda, skattefinansierade jobb som belastar välfärden i stället för att bidra till den - är M:s självklara uppgift att förklara varför välfärden kräver nya icke-skattefinansierade jobb i den privata sektorn. Det är inte särskilt Obama, och det underlättas inte av bottenfrusna relationer mellan M och näringslivet. Svensk välfärd står och faller med jobben i de privata företagen, och det är alltid dumt att bita den hand som föder en - till och med om man är Anders Borg.