När man betraktar verkligheten visar det sig att det snarare är tvärt om. I själva verket är det regeringen som styr riksdagen och riksdagen är "ansvarig" att leverera det regeringen beställer. Nu när Sverige har en minoritetsregering kan riksdagen oftare passivt styra regeringen genom att förmå den att inte lägga fram förslag som den vet att den inte kommer kunna samla en riksdagsmajoritet bakom. Ett sådant exempel är det femte jobbskatteavdraget, som frös inne. Men faktum kvarstår: Riksdagen reduceras allt som oftast till expedieringstjänst åt regeringen.
Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson satt i riksdagen under två mandatperioder för Moderaterna. Hon fick från insidan uppleva de förväntningar partiledningen hade på partiets ledamöter. "Knapptryckarkompaniet" kallade hon ironiskt vad hon och hennes kollegor i riksdagen behandlades som.
Det är ett fattigdomsbevis för svensk politik. En riksdagsledamot, eller en person som vill in i riksdagen, har i dagsläget mycket lite att vinna på att profilera sig gentemot väljarna utan att ta omvägen via sin partiledning. Det gör inte bara svensk politik mindre färgstark och mer konformistisk. Det gör också att de trehundrafyrtionio välavlönade riksdagsmännen inte bara känns som för många, utan helt onödiga. Om det ändå är predestinerat hur de ska rösta, kan vi då inte rationalisera bort dem och låta en dator sköta röstningsförfarandet?
En som försöker sticka ut ur detta system är östgöten och folkpartisten Mathias Sundin. Han gjorde sig nationellt känd i den senaste valrörelsen med sin utfästelse om att slå svenskt rekord i dörrknackning. Något han lyckades med. Till vardags är han oppositionsråd i Norrköping, men sedan ett par veckor vikarie i riksdagen. Redan nu har Sundin bestämt sig för att utmana sin partiledning. Uppfriskande!
På gårdagens DN Debatt klargjorde han nämligen att han avser rösta emot Folkpartiets linje i frågan om hur det nya datalagringsdirektivet ska få användas av brottsbekämpande myndigheter. Han framhåller att en sund liberal reflex borde vara att reagera mot de många integritetskränkande lagar som har genomdrivits i Sverige de senaste åren. Nu är det nog så att det inte främst är liberala reflexer som saknats hos många riksdagsledamöter, utan ryggrad. Något som Sundin väljer att visa upp direkt.
Det kan vara svårt att förstå hur hårt ansatt en friåkande ledamot blir. Vi kan alla dra oss till minnes den unga moderaten Karl Sigfrid som ville rösta emot FRA-lagen, blev internt kölhalad och sedan förvisad till trafikutskottet (som fyller samma funktion i riksdagen som Sibirien gjorde för statsfiender i Sovjetunionen) för att få ett hum om vad det handlar om.
Sundins avfall från partilinjen kommer knappas stoppa lagen från att gå igenom. Men hans debattartikel sätter fingret på det svenska parlamentets beklämmande situation.