Många gör affärer med grannen, med en svåger eller med en kamrat i idrottsföreningen. Kanske får man rabatt, god service och tjänar på affären. Kanske blir det dyrare, men gynnar de sociala relationerna.
Det spelar faktiskt ingen roll vilket - så länge det rör sig om privatpersoners pengar.
När det rör sig om medel som tillhör det offentliga är det en helt annan sak. Corren avslöjade i lördags att läkare och verksamhetschefer har egna bolag som säljer tjänster och varor till landstinget i Östergötland. Varannan verksamhetschef sitter i styrelsen för ett privat bolag. Över hundra miljoner kronor faktureras varje år från företag med något slags koppling till anställda i landstinget.
Situationen är helt oacceptabel. Det handlar om pengar - men det handlar också om samhällsmoral.
Landstingets ekonomi blöder. Då är det särskilt viktigt att allmänheten kan lita på att pengarna används så klokt som möjligt. Affärer med anställda och deras familjemedlemmar urholkar det förtroendet - och det gäller även om det inte går att visa att det blev dyrare. Fanns det något billigare alternativ? Det är illa nog att den frågan inte kan besvaras.
Det finns också ett vidare ekonomiskt perspektiv, som handlar om osund konkurrens. Om det är allmänt känt att Lisa alltid köper sina datortjänster av sin man Håkan, så finns det kanske ingen anledning för Samir att försöka ge sig in på marknaden för att konkurrera. När kontakter styr vem som får en order hämmas uppkomsten av nya företag och därmed kan även andra köpare missgynnas genom att priserna hålls uppe.
Minst lika viktigt är det moraliska perspektivet. Att använda en position inom offentlig verksamhet för att gynna sina kompisar, sin familj och sig själv bidrar till ett unket samhällsklimat som för tankarna till en afrikansk bananstat.
Det undergräver samhällsmoralen om människor med en hög position kan använda den för att berika sig själva utanför anställningens råmärken. En snabbköpskassörska kan knappast hoppas på att kvala in i styrelsen för ett bolag som säljer grönsaker och sedan förmedla kontakt mellan sin arbetsgivare och leverantören. Därför är det olämpligt att en hög chef inom psykiatrin sitter i styrelsen för ett taxibolag - även om han inte deltar formellt i beslut om vilka taxitjänster som ska upphandlas. Han slår mynt av sin position på ett sätt som bara eliten har möjlighet att göra.
Vad regelverket säger är givetvis viktigt. Det är den självklara utgångspunkten för bedömningarna. Men det är mycket oroande om läkare och chefer inom det offentliga inte förstår att det ställs höga krav på dem även i den gråzon där reglerna inte ger ett klart besked.
Moral är inte att följa reglerna - dem är vi tvungna att följa. Moral är att ta ansvar för sina handlingar.
Landstinget bör snarast se över regelverket. Men det räcker inte. Berörda läkare och chefer måste visa en högre moral än i dagsläget.