De senaste veckorna har matkrisen på Afrikas horn accelererat. I den värsta torkan på sextio år beräknas över tio miljoner människor i Östafrika vara i behov av nödhjälp för att inte riskera att svälta ihjäl. Somalia är det med råge hårdast drabbade landet i regionen. I förra veckan meddelade FN att man officiellt anser matkrisen vara en svält. I går meddelade den svenska regeringen att man omprioriterar i biståndsbudgeten; 200 miljoner kronor flyttas från långsiktiga projekt till akut krishjälp i Somalia. Det ökade biståndet kommer att rädda liv på kort sikt, men förändrar inte de strukturer som ser till att svältkatastrofer uppkommer.
Svält kan uppstå av många skäl. Naturens nycker spelar naturligtvis stor roll. Men välfungerande stater och samhällen tenderar att klara sig från svält. Somalia är inget fungerande samhälle och har ingen fungerande stat. Stora delar av landet kontrolleras av den terroriststämplade och islamistiska gerillan al-Shabab, som tidvis har rekryterat anhängare i Sverige. Norra delen av landet har brutit sig ut och vill bilda en egen stat: Somalialand.
Någon enhetlig och fungerande statsbildning som kan förhindra kriser finns alltså inte. Det internationella uttrycket failed state, på svenska statsförfall, belyser väl vilket skick Somalia är i. Inte sedan 1991 har den somaliska staten fungerat med överhöghet på sitt eget territorium. Den officiella och erkända somaliska regeringen kontrollerar bara små delar av södra Somalia och huvudstaden Mogadishu, dit många flyktingar nu försöker ta sig. Flyktingläger i Kenya är ett annat mål för ett stort antal. Många av dem har vandrat i veckor genom ökenlika landskap, med liten tillgång till mat och vatten. al-Shabab har fram tills nu hindrat internationella organisationer från att dela ut mat i de områden de kontrollerar och på så vis förvärrat landets svåra situation.
Katastrofer som den som nu sker i Somalia och i grannstaterna brukar vanligtvis dra till sig stor uppmärksamhet från utländska medier. Hjälporganisationernas insamlingar till svältoffren hade förmodligen gått betydligt lättare om inte händelserna på Afrikas horn konkurrerats ut i mediebruset av terrordåden i Norge. Detta bekräftas av Röda Korset som konstaterar att det omedelbara mediegenomslaget för jordbävningen på Haiti borgade för många givare. Det är intressant att notera hur påfallande viktig mediebevakning är för att kanalisera folkligt intresse och skapa rusning till insamlingsbössorna.
Nu när bistånd och hjälpsändningar ändå är på väg till Somalia finns förhoppningar om att kunna rädda många undernärda, inte minst barn. Men för Somalia som land väntar en lång och utdragen kamp för att komma på fötter. Landet är splittrat och det internationella samfundet inte i tillstånd att göra något åt det. Solen gassar över den hungrande befolkningen. Men på Somalias politiska himmel syns bara mörka moln.