Annonserna förekommer ofta. De där kommunerna efterlyser familjehem. Eller jourfamiljer. Eller kontaktfamiljer. Annonserna är desperata vädjanden. Det är nämligen svårt att hitta familjer eller ensamstående som har möjlighet att ikläda sig ansvaret för ett barn eller en tonåring. Vi som jobbar har händerna fulla. Vi dansar som förryckta dårar när produktivitetens knutpiska viner som en väsande skallerorm över våra skallar.
Samtliga östgötakommuner har svårt att rekrytera i synnerhet familjehem. Även om utgångspunkten är att barnet/ungdomen ska hamna i familj eller institution i eller i närheten av den egna kommunen, tvingas socialförvaltningen ofta placera barnet/ungdomen i ett institutionsboende långt hemifrån. Det betyder ökade kostnader och svårigheter att upprätthålla kontakten mellan barnet/ungdomen och de biologiska föräldrarna.
Det ökade antalet placeringar i familjehem med mera hänger delvis samman med saneringen av statsfinanserna 1992--1997. Mycket av det förebyggande arbetet gick förlorat när kommunerna tvingades banta verksamheten. Därför finns i dag inte beredskapen att fånga upp barn och ungdomar som behöver stöd. När, som i Sverige, sysselsättningskvoten är hög bland både kvinnor och män, krävs ett finmaskigt nät av samhälleliga resurser och åtgärder för att inte barn och unga ska lämnas i sticket. Kommer därtill att problembilden är långt mer mångfasetterad än tidigare. Knarket, spriten, gängbildningar och en successiv upplösning av normer och värderingar ställer nya krav på socialförvaltningen och andra institutioner. Socialförvaltningarna organiserar om, allt i bästa välmening, men så länge resurserna inte räcker till, blir det mest en fråga om kosmetika.
Många vuxna orkar inte med rollen som förälder. Somliga vill inte. Men om inte heller samhället och ansvarsfulla vuxna orkar och vill - vad händer då med ungarna?
TORBJÖRN GUSTAVSSON
Å andra sidan