Det kommer inte att bli någon bro över Vättern vid Skepparpinan i Motala förrän tidigast efter 2015. Och den efterlängtade ombyggnaden av riksväg 50 söder om Motala kommer aldrig att bli av. Projektet stryks helt ur den nationella vägplanen. Det är resultatet av regeringens, vänsterpartiets och miljöpartiets panikprogram för att locka biljätten General Motors att storsatsa på Saab i Trollhättan.
Regeringen och dess stödpartier styr över infrastruktursatsningar från resten av landet till Västsverige, som bland annat skall få en ny fyrfilig väg, dubbelspår och mer pengar för bilforskning. I vad mån allt detta verkligen kommer att få någon större betydelse för GM:s beslut är dock högst osäkert. Man kan i själva verket misstänka att beslutet redan är fattat.
För regeringen handlar det framför allt om att visa politisk handlingskraft när globaliseringens vindar blåser. Näringsminister Thomas Östros betonade i går att det är en för Sverige mycket viktig industri som sysselsätter etthund-rafemtiotusen personer. Men varför har då inte regeringen insett detta tidigare? Hur kan det komma sig att man först nu kommit till insikt om nya vägars och järnvägars betydelse för att rädda kvar och utveckla en del av denna industri?
Det är inte fråga om lokalpatriotism att reagera emot att nödvändiga östgötska satsningar som det under en lång tid planerats för stryks bort med ett penndrag. Självklart inser vi alla att överlevnaden för Saab i Trollhättan är en viktig nationell angelägenhet. Men det sätt som regeringen och dess stödpartier agerar är provokativt. Det undergräver förtroendet för givna löften, och för ett planeringssystem.
Thomas Östros uttryckte i går stort belåtenhet med, och stolthet över, att regeringen så snabbt lyckats snickra ihop ett omfattande åtgärdsprogram. Men näringsministerns förhoppning om att medborgarna skall tycka att regeringen är handlingskraftig är dömd att komma på skam. Det bestående intrycket kommer i stället att bli att politiken är fången i kortsiktigheten, att politikerna inte är att lita på.
Tjänstemän på Vägverket framhåller det märkliga i att samma regering som bara för ett halvår sedan beslutade om den nationella planen för riksväg 50 nu beslutat att för alltid frångå detta beslut.
Man kan därför bara instämma i landshövding Björn Erikssons konstaterande att gårdagens besked är ett kvitto på att det nuvarande planeringssystemet för infrastrukturen spelat ut sin roll. Erikssons slutsats är att staten måste hitta andra sätt för att finansiera väg- och järnvägsbyggen. Det är i alla händelser oacceptabelt att Motala och Östergötland skall vara ett offer i vad som till stor del är ett politiskt spel.
Det är i sig av stor betydelse att den politiska makten förmår att matcha den ekonomiska makten, att känslan av att demokratin inte har något att sätta emot den ekonomiska globaliseringen motverkas. Om den känslan sprider sig ännu mer, kommer följderna att bli psykologiskt och på sikt politiskt destruktiva.
Men då är det desto viktigare att det hos den politiska makten finns en förmåga att tänka och planera långsiktigt. Det är bristen på detta som blivit så plågsamt uppenbart för oss i Östergötland genom panikpaketet för Saab i Trollhättan.
Och är det något som har en avgörande betydelse för näringslivets utveckling i ett land så är det långsiktighet, att aktörerna på en marknad kan lita på att det finns en stabilitet och förutsägbarhet i det politiska och juridiska ramverket. General Motors kommer - kanske - att tilltalas av det som nu presenterats. Men den allmänna bild av Sverige som framtonar är inte av ett land där politikerna vet hur man långsiktigt bäddar för bättre näringslivsförutsättningar.
Så politiken håller inte måttet, varken inför medborgarna eller de globala ekonomiska krafterna.