I tidningens majnummer finns en artikel med förslaget att skjuta Per Gudmundson. Bakom artikeln står en person som skriver krönikor i Syndikalistiska ungdomsförbundets bulletin. En organisation som på sin hemsida meddelar att de "är revolutionärer och därför måste?bryta systemets ramar" och att "lagar kan inte begränsa våra arbetsmetoder". Att erhålla ett dödshot från en person närstående till en sådan organisation bör tas på allvar.
"Något dödskommando står inte i min trappuppgång", konstaterade Gudmundson men medgav, uppenbart berörd, hur olustig situationen är för honom och hans familj. Situationen spetsades till av att en av dem som kritiserat att SvD polisanmält "satirartikeln", den nyliberala miljöpartisten Mattias Svensson, också satt i panelen. Istället för att handla om konservatism och liberalism kom samtalet istället att handla om dödshoten mot Gudmundson.
Det anmärkningsvärda var att Svensson stod på sig och inte vek från sin hållning. Att polisanmäla "satiren" ansåg han "löjligt". Det Svensson gör är att fria brottslingen och döma Gudmundson för att inte ta hoten tillräckligt "soft". I förlängningen skapas så en situation där olika typer av övergrepp accepteras, men inte högst mänskliga reaktioner mot dem. Detta följer ett bredare mönster: rättigheter för den som hotar och begår brott är för vänstern, i vid bemärkelse, inklusive Svensson, alltid viktigare att säkra, än att beröras av de kränkningar och obehag som den utsatte upplever.
Sverige lider av ett perspektivfel vad gäller brottspolitiken. Offrets, inte brottslingens behov, bör stå i centrum. För sanningen är att det finns en värld bortom tyckarelitens där de här problemen är ännu större.