Så var det till slut dags för den heliga kon att slaktas även den. Många socialdemokrater håller nog för ögonen för att slippa se det, men nu är även Margot Wallström avsakraliserad. Precis som med de andra socialdemokratiska högdjuren visar det sig att hon har fuskat med SSU-bidrag. Under sin tid som distriktsordförande i Värmlands SSU lämnade hon blufflistor in till myndigheterna och snuvade skattebetalarna på flera hundra tusen kronor.
Men hon är förstås inte särdeles bättre än andra. Vare sig de andra tillhör den socialdemokratiska adeln eller inte. Andra som fifflar är numer väldigt många; röd som blå, hög som låg.
Alla vet att det fifflas. Med sjukskrivningar. Med svartjobb. Successivt har dessa svåra sanningar accepterats i den offentliga debatten. Svartjobbandet har varit ett erkänt politiskt faktum sedan några år, men det var inte länge sedan Alf Svensson fick löpa gatlopp för sitt påstående att sjukförsäkringssystemen missbrukades.
Två rapporter från svenskt samhällsliv de senaste dagarna pekar på ytterligare dimensioner av den svenska hederlighetens erodering:
Svenska bilprovare utmärker sig inte för att vara korrumperade. Det är inte allmänt känt att man kan sticka fram några sedlar till dem så fixar sig besiktningen. Men i Västra Götaland har just en sådan korruptionshärva rullats upp, med direkt förgrening till den så kallade Naserligan. Den organiserade brottsligheten vrider om armen på svenska myndigheter.
En annan fiffelhärva rör Försäkringskassan. Nej, ingen har veterligt mutat tjänstemännen. De har istället gått in i systemen och ändrat uppgifter om sig själva, så att de, precis som många av dem de kontrollerar, skall kunna plocka ut extra från systemen. 1 358 (!) tjänstemän utreds just nu.
Maffialiknande brottslighet och tjuvaktiga tjänstemän. I Sverige har vi varit stolta över att inte associeras med sådant. Liksom med allmänt folkligt systemfusk. Men den tiden är över.
Den svenska hederlighetens upplösning är på väg att bli en av de största samhällsfrågorna av i dag, men märkligt nog försöker ingen politisk kraft exploatera den. Men naturligtvis vibrerar en stigande frustration under den stillsamma svenska ytan. Naturligtvis är en majoritet av folket förbannat och oroat över vad som händer. Även om alla själva inte är änglalika förstår man ju att detta inte bör få fortsätta. Ingen vanlig arbetsam medborgare vill leva i ett ohederligt samhälle.
Man kan gå vidare och fråga sig om det till och med inte är nödvändigt att denna ilska fångas upp politiskt. Om inte någon seriös aktör tar ett politiskt helhetsgrepp kring den ökande samhälleliga omoralen, vilka uttryck kommer frustrationen i så fall att ta sig? För någonstans måste den rimligtvis ta vägen. Det kan för all del komma att vara en konstruktiv form utanför partipolitiken. Men det är omöjligt att säga i dag. I värsta fall ser vi fram emot konvulsioner, urladdningar. Sådant det börjar bli hög tid att varna för.