Pisa är en OECD-undersökning av 15-åringars kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenkunskap, samt deras attityder och värderingar om skolan. I Sverige deltog nästan 4 700 elever 2012. 65 länder är med i undersökningen, 34 av dem är OECD-medlemmar och av dessa har Sverige den sämsta utvecklingen inom alla tre mätningsområden. Vi ligger under genomsnittet och 18 länder, däribland Finland, Norge och Danmark, presterar bättre på samtliga områden. Gällande matte och NO ligger 25 OECD-länder före.
Oavsett vem som betraktas som huvudansvarig, och oavsett hur stor vikt man lägger vid Pisa-undersökningen, är alla överens om att något måste göras. Vad, är man dock oense om. Partierna på vänsterkanten vill anställa fler lärare som kan hjälpa eleverna med störst behov. Men i Sverige är de försämrade resultaten generella, alla elever – hög- som lågpresterande – gör sämre ifrån sig. Kurvan är rätt jämn, den har bara hoppat ner ett par snäpp på skalan. Så när Rossana Dinamarca (V) menar att segregering är felet som 6 000 fler lärare rättar till, talar det för att pressmeddelandet skrevs innan Pisa-resultatet redovisades.
Forskning visar att det spelar ingen roll hur många lärare som finns i klassrummet, om de inte är kompetenta. Kvaliteten slår kvantiteten. Därmed hamnar lärarutbildningen i fokus. Den måste bli en utbildning som lockar elever som står sig väl i Pisa-undersökningen och andra tester, inte en fritidsgård för dem som inte kunde läsa upp sina betyg på Komvux.
Shanghai, Kina, toppar Pisa-undersökningen. När Anna Ekström fick frågan vad som skiljer Sverige från Shanghai hade hon uppenbara problem med svaret. Det var nämligen ett obekvämt sådant. Det handlar om inställningen hos föräldrar och elever till skolan och hårt arbete. Ekström sade att hon inte riktigt trodde att det fanns en acceptans för det i Sverige. Hon tycktes riktigt pressad när hon talade om att ansträngning i skolan är nödvändigt för goda resultat. Men om inte Skolverket ska våga tala klarspråk om detta – vem ska då göra det? Arbetsgivarna som har problem att rekrytera unga har redan gjort det.
På ett område fick Sverige högsta resultat – i sen ankomst. Ser ni mönstret? Utbildning är den enskilt främsta framgångsfaktorn för jämlikhet. Tyvärr går Sverige just nu i motsatt riktning, den socioekonomiska bakgrunden spelar allt större roll för elevernas resultat. MP twittrade efter att Pisa-undersökningen lagts fram: ”Lärare måste få mer makt i svensk skola. Inte makt i form av att säga ’ta av dig kepsen’ utan makt att sätta in det stöd en elev behöver”. Partiet slog förmodligen huvudet på spiken. Fast tvärtom. Till och med makten att säga åt eleverna att ta av sig kepsen, har i vissa fall gått lärare förlorad. Vad förväntar vi oss då ska hända med respekten för arbetsmoral och närvaro? Och vilken inverkan har det på resultaten?