Under uppväxtåren genomgår de allra flesta av oss människor någon form av identitetskris. För pojkar brukar krisen komma under senare tonåren, för flickor något tidigare. Men när vi tagit oss igenom den har vi hela livet framför oss.
Detta borde båda gott för Svenska kyrkan. För det vår forna statskyrka nu genomgår är, om något, en identitetskris. En ovanligt lång sådan, dock.
Inte nog med att många medlemmar måste fråga sig vart deras kyrka är på väg, många av dem undrar nog också vad den i dag egentligen står för. Och de har knappast blivit klokare av kyrkovalet: Frimodig kyrka, Posk, seniorpartiet och till och med Sverigedemokraterna vill vara med och staka ut färdriktningen för Svenska kyrkan. Förutom riksdagspartierna, förstås.
Många inom Svenska kyrkan tror inte på arvsynden och deras ärkebiskop, K G Hammar, har till och med sagt att skapelseberättelsen får ifrågasättas.
Vare sig man tror på arvsynden eller ej är knappast lösningen på Svenska kyrkans problem att slänga alla gamla synder överbord och segla vidare som om ingenting hänt. Gamla synder är en del av kyrkans historia och något som många medlemmar dessutom inte ser som gamla synder utan högst relevanta trossatser.
Men kan Svenska kyrkan både omfamna traditionalister och radikala förnyare? Är det senaste kyrkovalet inte i själva verket ett tecken på att kyrkan måste välja väg?
Att fortsätta som förut är i alla fall ingen bra väg.