Ann Heberlein har lackat ur på den så kallade nånannanismen.
Hon är doktor i teologi och etikforskare vid Lunds universitet och i boken "Det var inte mitt fel" går hon till hårt angrepp mot den svenska massflykten från ansvar och skuld. Hon angriper också alla de i och för sig välmenande människor som möjliggör flykten, de som bryr sig mer om dem som beter sig illa än dem som sköter sig. De som accepterar den växande skara som gör sig till offer, som lägger skulden och ansvaret för sina misslyckanden på andra.
Upprördheten grundar sig inte på någon moralsyn hos Heberlein, utan på att skuld i sig är en konstruktiv känsla. En känsla som visar att man kan skilja mellan rätt och fel. Och att lära sig den skillnaden är viktigt för att kunna bli en ansvarstagande människa. I grund och botten handlar det om att inse att det man gör får konsekvenser.
Det här, menar Heberlein, får många barn i curlinggenerationen inte lära sig. De får lära sig allt om sina rättigheter, men väldigt lite om sina skyldigheter. Med den följden att allt fler känner sig kränkta i allt fler situationer. Heberleins bild av det lättkränkta Sverige stämmer således väl överens med Maciej Zarembas artiklar i DN om Lärarhögskolan i Stockholm tidigare i år.
Heberlein har ingen koppling till politiken men sticker ändå inte under stol med att fenomenet med ett folk "som är på väg att rationalisera bort skulden " bottnar i ett "sossetänkande". (SvD 27/3) Och visst är det svårt att bortse från folkhemstanken, stommen i den socialdemokratiska politiken under hela 1900-talet, där grundbulten var att samhället skulle ansvara för i princip allt. Från vaggan till graven. Inte helt olikt dagens curlingföräldrar.
Efter ett drygt sekel av curlande - av samhället och på senare tid våra föräldrar - har vi blivit de vi är i dag. De som skyller ifrån sig, flyr ansvar och förväntar sig att någon annan ska ta det.
I relationen till andra är vi, vilket både Heberlein och Zaremba pekar på, lättstötta och lättkränkta.
I relation till samhället hävdar vi mer än gärna våra rättigheter - men drar oss lika gärna undan ansvar. Men med globaliseringen och de utmaningar som följer med den är det ingen hållbar ordning. Politiken har därför kommit att handla allt mer om individens ansvar, en utveckling som påbörjades redan under s tid vid makten. Det var exempelvis då den stora pensionsreformen genomfördes, där ju den bärande tanken var att vi skulle ta större ansvar för våra pensioner.
Den borgerliga regeringen har fortsatt i den andan. Reformeringen av a-kassan är den hittills största - och mest kritiserade - förändringen i riktning mot ett större personligt ansvarstagande.
Men för att möta framtidens utmaningar lär det behövas fler sådana initiativ och kritiken från världens mest curlade folk lär vara tuff även då. Ann Heberleins bok kan bidra med viktiga perspektiv i debatten. För det är bara genom att uppmärksamma och kritiskt granska nånannanismen som den kan bekämpas.