25 år efter kärnkraftsomröstningen har verkligheten hunnit i kapp de ideologiska trossatserna från då. Men fortfarande är det dessa trossatser -- eller snarare blockeringar -- som styr den svenska energipolitiken. "Kärnkraften kommer att fasas ut", slog Göran Persson fast på nytt i går.
Det gjorde statsministern efter EU-toppmötet, som avslutades med att medlemsländerna kom överens om att minska utsläppen av växthusgaser med 15--30 procent till senast 2020.
Det är en målsättning som inte precis går att förena med den svenska inställningen, att kärnkraften skall avvecklas och ersättas med olja, kol och gas. "Det finns en målkonflikt inbyggd i detta som vi inte kan undvika", erkände också Persson.
"Vi har på så sätt ett väldigt svårt läge", fortsatte statsministern. Men i nästa andetag betonade Persson att detta inte förändrar någonting i grunden -- kärnkraften skall bort. Möjligen kan tempot i avvecklingen diskuteras.
Denna vägran att se verkligheten i vitögat är ytterst märklig. Eller rättare sagt, politikerna ser hur verkligheten ser ut, men vägrar likväl att dra konsekvenserna av det man ser. Det är irrationellt och ansvarslöst.
Ändå konstaterar Göran Persson att Sverige står inför ett skifte "som är kanske mer dramatiskt än i något annat land", som en följd av vårt stora beroende av kärnkraftselen.
Men det handlar inte bara om dramatik för Sverige. Vi har även ett internationellt ansvar, som Persson sviker innan ens bläcket hunnit torka på den överenskommelse som han skrev på under toppmötet. Den svenska kärnkraftsavvecklingen är ett sabotage mot EU:s miljöambitioner.