Det har blivit allt trendigare att donera stora summor pengar till välgörenhet. I alla fall om man ska tro amerikanska Slate, en nättidning som varje år publicerar en lista på hur mycket rika personer skänker av sin förmögenhet. I Sverige råder det däremot fortfarande brist på välbärgade filantroper.
Det är inte överraskande. I USA har man sedan länge kunnat göra förmånliga skatteavdrag för välgörenhet och det finns en stark förväntan att förmögna ska ge tillbaka till det sam- hälle som gjorde rikedomen möjlig.
Att världens rikaste personer, Bill Gates och Warren Buffet, lättar på plånboken och startar flera välgörenhetsstiftelser beror inte bara på att de själva vill bidra till en mänskligare värld. Omgivningen räknar med att de ska göra det.
I Sverige har traditionen varit en annan. Filantropi har ofta uppfattats som något flummigt och socialdemokratiska regeringar har flitigt avvisat de förslag som säger att ideella gåvor och bidrag bör bli avdragsgilla. Således är det ingen tillfällighet att ytterst få företagsledare eller före detta politiker ägnar tid åt välgörande verksamhet.
Många ser de höga skatterna som orsaken till att vårt land saknar positiva förebilder.
Men det politiska motstånd som menar att avdragsrätten skulle gröpa ur statskassan och urholka den svenska välfärdsmodellen är inte övertygande. Solidariteten i samhället minskar ju knappast genom att det blir lättare att skänka pengar till organisationer som stöttar behövande och som verkar för en bättre värld.
Nej, åtskilligt visar att det snarare är tvärtom. Givmildheten ökar med det egna engagemanget och när man ser att pengarna gör nytta - vilket blev särskilt tydligt under rekordinsamlingen i samband med flodvågskatastrofen i Asien 2004.
En rad studier visar också att såväl privatpersoner som företag är beredda att öka sitt givande om det skulle vara möjligt att göra avdrag i självdeklarationen.
I sitt valmanifest var den borger- liga alliansen tydlig med att det offentliga behöver kompletteras med ett medmänskligt och ansvarstagande civilsamhälle. Det är en utmärkt ambition och en bra signal om att de privata initiativen måste uppmuntras och att höga skatter inte hindrar det egna ansvarstagandet.
När USA:s förre president Bill Clinton nyligen startade en stiftelse i ett försök att lindra de globala miljöproblemen stärktes engagemanget hos tusentals andra människor. Mycket talar för att Storbritanniens premiärminister Tony Blair kommer att ägna sig åt liknande verksamhet och bidra med lika stor entusiasm när han lämnar sitt ämbete.
Nu väntar vi bara på att fler svenska politiker och företagsledare ska följa i filantropernas fotspår.