Förra året visade SVT dokumentären Sheriffen i Ryd, om Kjell Johansson - ICA-handlaren i småländska Ryd som blev byns sheriff och bildade ett skyddsgarde när den lokala polisstationen stängdes.
Johansson berättar om Rydbornas rädsla för att brottsligheten skulle öka när polisen försvann från orten, och att de hellre vänder sig till gardet än ställer sig i telefonkö till polisen.
Man får se Johansson och hans kollegor patrullera byn för att förhindra att brott begås. Många invånare berättar också att de känner sig säkrare.
Men dokumentären visar även en annan sida av Kjell Johansson och hans skyddsgarde.
Ett missbrukarpar på orten är under ständig bevakning och Johansson ställer ultimatum: sluta missbruka eller lämna Ryd.
När främlingar - särskilt de med annat ursprung än svenskt - syns på byn rycker gardet ut för att kontrollera vilka de är och vad de har där att göra.
Ryd är bara ett av många exempel där det inte längre finns någon ordningsmakt närvarande, där polisen har skurit ned. Kjell Johansson är bara en i en lång rad av privata initiativ för att förhindra och förebygga brott i Sverige.
Göteborgs-Posten har frågat samtliga 289 kommuner om deras syn på privata insatser mot brottsligheten.
När grannsamverkan, farsor och morsor på stan och liknande hade räknats bort uppgav 107 kommuner att det hos dem finns privata initiativ för att bekämpa brott.
En majoritet svarade också att de anlitade privata bevakningsbolag för att hålla ordning. Den bilden bekräftas av länsstyrelsernas siffror: antalet bevakningsföretag har tiofaldigats sedan 1990, från 37 till 370 stycken.
Jan Karlsen, ordförande i Polisförbundet, sade till TT i går att det är "en mindre lyckad utveckling" och att "det handlar om alla människors lika till samma bevakning."
Karlsen har rätt. Både i att det är en olycklig utveckling och att alla måste kunna känna sig trygga.
Det faktum att de privata initiativen blir fler tyder dock på att fler och fler känner sig otrygga. Det är i sin tur ett underbetyg till polisens verksamhet. Och utvecklingen antyder att förtroendet för polisen håller på att urholkas.
Men när privatpersoner som Kjell Johansson eller privatägda bevakningsbolag tar på sig att stävja buset kan rättssäkerheten vara i fara.
För det första för att det finns de som tar lagen i egna händer.
Kjell Johansson har knappast lagen på sin sida när han stoppar "främlingar på byn" eller misstänkliggör personer med utländsk bakgrund. Lika lite har privata väktare lagen med sig när de trycker upp bråkstakar på krogen mot väggen.
För det andra skapar det en falsk trygghet, som inte sällan bygger på en ogrundad rädsla för vad som egentligen ska hända när samhället rustar ned och slår igen polisstationer på landsbygden. Är verkligen lilla Ryd så farligt att det behövs ett garde? Eller är det helt enkelt så att Kjell Johansson gillar sin nyvunna maktposition?
Med en väl fungerande statlig ordningsmakt blir sådana frågor överflödiga.
Då behövs inte heller några sheriffer.