Svensk högskoleutbildning står sig relativt väl i internationella jämförelser. Men med tanke på hur mycket som satsas på högre utbildning i det här landet är resultaten långt ifrån tillfredsställande.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen såg högre utbildning främst som ett instrument för regional och social utjämning. Att kunskap kunde ha ett egenvärde eller såg olika ut beroende på vad den skulle användas till fanns inte i dess världsbild.
Det är i elfte timmen som Alliansen nu bromsat den mångårigt ensidiga satsningen på fler högskoleplatser. Hade regeringen Persson vunnit valet hade utspridningen av statens resurser över landet fortsatt. Nu kan de istället koncentreras där de gör störst nytta.
Den sittande långtidsutredningen kunde nyligen konstatera att den de regionalpolitiska ambitionerna som dominerade den förra regeringens politik förfelat sitt syfte. Utredarna konstaterar att den nationella tillväxten gynnas av att den högre utbildningen koncentreras till ett fåtal expansiva orter. Det är också främst på de orterna som en högskola kan ge positiva ekonomiska effekter lokalt.
Att den tidigare förda politiken var till stor skada för själva forskningen och undervisningen behöver knappast sägas. Där det fanns kompetens fattades pengar och där det fanns pengar fattades kompetens.
Socialdemokraternas hade som mål att hälften av alla i en årskull skulle gå vidare till högre studier. Följden blev att många unga människor skuldsatte sig för att läsa kurser som inte höll måttet och i många fall bara resulterade i arbetslöshet. Samtidigt som utbildningar till prestigeyrken som läkare, jurist och psykolog fortsatte att domineras av akademikerbarn.
Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har kännetecknats av en panisk rädsla för mångfald. Alla ska bli akademiker och alla utbildningar ska se likadana ut.
Men i verkligheten varierar både samhällets och individernas behov och intressen högst avsevärt.
Inte minst i ett litet land som Sverige krävs att ekonomiska och mänskliga resurser koncentreras till ett fåtal lärosäten för att kvalificerad forskning och undervisning ska kunna bedrivas. En stimulerande miljö där människor med samma intresse kan träffas och utbyta tankar och idéer är en förutsättning för spetsutbildning.
Sverige behöver starka oberoende universitet - där kunskap ses som ett egenvärde - och forskarna inte räds makten.
Men huvuddelen av svensk högskoleutbildning kan inte vara inriktad på att producera forskare. Det behövs även en högtstående akademisk yrkesutbildning som bör ha starka band till "verkligheten" utanför.
Ett erkännande av att olika sysselsättningar kräver olika färdigheter skulle fler möjlighet att känna yrkesstolthet - vilket är en viktig källa till tillfredsställelse i livet.
Men då måste den s-märkta likriktningen - som präglat högskolan i över ett decennium - ersättas av respekt för mångfalden av möjliga livsval.