Det blir inga övergångsregler för invandringen från de östeuropeiska EU-länderna. Det står i praktiken klart sedan majoriteten i riksdagens arbetsmarknadsutskott i går avvisade sådana regler.
Sverige blir därmed det enda landet i det nuvarande EU som inte reglerar formerna för de nya EU-medborgarnas omedelbara tillträde till arbetsmarknad och sociala system.
Debatten om övergångsreglerna har varit högljudd, överspänd och fylld av motsägelser, politiska finter och märkligheter i största allmänhet. Sverige vill gärna vara ett internationellt föredöme, ett undantag. Det sistnämnda målet har vi sannerligen lyckats uppnå.
I inget annat EU-land har frågan om hur mötet mellan Västeuropas generösa välfärdssystem och Östeuropas låga levnadsnivåer skall hanteras under en övergångstid vållat någon debatt som ens kommit i närheten av den svenska hysterin. I övriga EU-länder har frågan i stället hanterats rationellt, utan känslostormar. Att Sverige är undantaget i det gamla EU är knappast något att yvas över. Det lär komma surt efteråt.
Majoriteten i arbetsmarknadsutskottet - bestående av de borgerliga partierna, vänsterpartiet och miljöpartiet - skriver att "de risker som regeringen målar upp är sannolikt överdrivna". Ingen kommer alltså - "sannolikt" -- att söka sig till Sverige för att via låtsasjobb skaffa sig tillträde till välfärdssystemen. Låt oss hoppas att den bedömningen också kommer att visa sig vara riktig. För om det blir problem kommer främlings-fientligheten att växa. Den samlade oppositionen leker således med elden när den fäller regeringens övergångsregler.
Det faktum att alla andra EU-länder inför någon typ av särregler talar för att också Sverige borde ha tagit riskerna på större allvar.
Över huvud taget motiverar majoriteten i arbetsmarknadsutskottet sitt ställningstagande på ett sätt som vittnar om en märklig frånvändhet från den europeiska verkligheten. Sålunda skriver man att regeringens tänkta åtgärder skulle skapa en spricka i EU och leda till att länderna delas upp i A- och B-lag.
Man behöver inte använda termer som A- och B-lag, men det är likväl ett faktum att alla EU-länder inte har likadana förutsättningar och att unionen därför av tradition tillämpar regeln om flexibel integration på en rad områden i samband med att nya länder tillkommer. Det är också vad som är innebörden av de nu aktuella övergångsreglerna. Det är det vanliga förfarandet i EU, inget som splittrar utan som tvärtom skapar förutsättningar för framväxten av en större sammanhållning. Det som i den svenska debatten framställs som höjden av nationalistisk inskränkthet är i själva verket uttryck för en institutionell smidighet som hjälper till att minimera spänningar mellan medlemsländerna.
"Alla utvidgningar och större förändringar har medfört övergångsregler. /.../ Ordet representerar det hänsynstagande som måste vara en viktig del av det europeiska samarbetet." Det konstaterar folkpartiledaren Lars Leijonborg insiktsfullt i en artikel som publicerades på Expressens kultursida i går.
Om debatten om övergångsreglerna varit märklig, närmast bisarr i sina moraliska övertoner och i sin bristande verklighetsförankring, så är Lars Leijonborg nog den märkligaste deltagaren av alla i denna debatt.
Det är närmast surrealistiskt att folkpartiledaren i en stark artikel - där han bland annat ger uttryck för sin begripliga upprördhet över de skamliga anklagelserna om förräderi och främlingsfientlighet -- pläderar för behovet av övergångsregler samma dag som hans eget parti i riksdagen ihop med resten av oppositionen sannolikt definitivt sänkt dessa regler.
Folkpartiledaren skriver om en "ohelig allians" mellan nyliberaler som "vill pressa fram en nedmontering av välfärdsstaten med hjälp av den fria invandringen" och "varmhjärtade människor, som inte vill se att det finns en inbyggd motsättning mellan en avancerad välfärdsstat och fri rörlighet när klyftorna är stora." Varför sällar sig då Lars Leijonborg själv till denna allians? Varför vara en nyttig idiot i alliansen mot en politik som han själv ser som helt nödvändig?