Då avgjorde det höga antalet födda, nästan 140 000. I dag är det en kombination av överskott, både vad gäller invandring och antalet födda (112 000) jämfört med antalet avlidna.
De positiva befolkningssiffrorna är ett bevis på att Sverige - i omvärlden och bland dem som redan bor här - uppfattas som ett bra land att leva i.
Samtidigt har invandringen stark koppling till krig, fattigdom, förtryck, våld och andra missförhållanden. Det ställer i sin tur Sverige inför stora utmaningar. En mer okomplicerad glädje väcker därför alla de nya barnen.
Expertisen hade med tanke på den globala finanskrisen och lågkonjunkturen tippat på ett minskat antal födda. Sambandet mellan å ena sidan kris och lågkonjunktur och å andra sidan sjunkande födelsetal är dock inte så tydligt som man kan tro. En kris kan snarare få människor att tänka över vad som är viktigast i livet. Minns hur 40-talisterna kom till - under ett världskrig.
Men nu väntas barnafödandet avta. Det skulle alltså kunna liknas vid ett slags fördröjd kriseffekt. Samtidigt kommer födelseöverskottet åtminstone för en tid framöver att främjas av att det är så få födda under 1930-talet som når upp i de riktigt höga åldrarna.
På lite sikt lär ändå folkökningen i Sverige tappa fart. Att den håller i sig genom katastrofer i omvärlden är ju egentligen inget önskvärt. Från Baltikum på 1940-talet via Balkan på 1990-talet till Irak under 2000-talet har människor kommit hit som helst av allt hade velat stanna i sina hemländer.
Och en annan sorts folkvandring, den inom landet, är en större omedelbar utmaning än storleken på befolkningen. På 20 år har de fyra största städerna ökat sin befolkning med 20 procent. Övriga kommuner har ökat med sju procent. Bakom den siffran finns det dock en allt glesare glesbygd, krympande småorter och på senare år problem även för en rad medelstora industritäta städer som för inte länge sedan såg framtiden i de ljusaste färger.
En gång innebar dåliga tider att människor flyttade - ända till Amerika. I dag är mönstret tack vare trygghetssystemen snarare att människor blir kvar. Fast trenden är ändå tydlig.
Ett tag ansågs lösningen vara centralisering. Det gällde att rädda vad som räddas kunde genom att skapa stora enheter, i näringsliv såväl som i den politiska sektorn. Nu är inställningen tack och lov mer nyanserad. Politiken behöver skapa förutsättningar både för vad forskare kallar "kreativa överlevare" i glesbygd och konkurrenskraft i väl fungerande centralorter.
För sanningen är ju att vi sitter i samma båt. Malmö och Motala, Göteborg och Åtvidaberg, Stockholm och Kisa. I det globala sammanhanget - när huvudkontor och forskning, utveckling och produktion har goda alternativ både i Europa och i andra världsdelar - är vi alla glesbygdsbor.