I går natt annonserade George W Bush i sitt State of the Union-tal att han planerar en reform av det ekonomiskt ohållbara pensionssystemet. Några ögonblick därefter meddelade demokratiska företräd-are att det kunde presidenten glömma direkt. Varenda befintlig demokrat var emot honom.
Ett hopplöst företag, således? Nej, Bush gör rätt.
Även amerikanska demokrater vet innerst inne att västvärldens pensionssystem då dessa utformades blev alldeles för generösa för att hålla i längden. Men att göra dem mer demografiskt och ekonomiskt anpassade innebär att man drar åt kranarna för stora delar av befolkningen. Krasst uttryckt handlar det alltså om att försöka hitta ett politiskt läge där man skyddas mot väljarnas vrede.
I Sverige skapade man ett sådant läge. Man sökte och fick en block-överskridande överenskommelse om pensionssystemet just för att ingen part skulle kunna plocka politiska poäng på väljarnas missnöje.
I USA är inte partidisciplinen av den arten. Däremot talar flera faktorer för Bushs initiativ: Han har ett kraftfullt mandat med fler röster bakom sig än någon annan president, ett strålande självförtroende, stark republikansk ställning i kongressen och, kanske viktigast, ingen möjlighet att kandidera en tredje gång. Han kan helt enkelt inte straffas. Han vet också att det kan dröja innan en president med sådana förutsättningar tar plats i Vita huset igen.
De svenska och amerikanska grundlagarna må vara olika, men vissa av politikens grundlagar är desamma i alla demokratier: det politiskt otacksamma är ofta det mest nödvändiga.