Den svenska insatsstyrkan har hamnat i blåsväder.
Under ett fransk-svenskt uppdrag i Kongo-Kinshasa 2003 utsatte franska soldater en kongoles för tortyr. Det högsta befälet i den svenska truppen fick senare kritik av sina underlydande för att ha dröjt för länge med att protestera hos sin franske kollega. Han har också kritiserats för att inte ha rapporterat hem till Sverige om händelsen.
Nu leder samme man insatsstyrkan i Tchad. I alla fall fram tills dess att han eventuellt får andra arbetsuppgifter.
Tortyr är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och således ett allvarligt sådant. När det begås av soldater som är i ett land i fredsbevarande syfte är det särskilt allvarligt. Och nog är det anmärkningsvärt att det inte verkar finnas rutiner för hur en sådan situation ska hanteras. Självklart ska svenska befäl på plats i ett land som Kongo-Kinshasa omedelbart reagera och markera hos sina internationella kollegor när sådana brott uppdagas.
På samma sätt ska de givetvis rapportera hem till Sverige. Men för att sådana rapporter ska kunna leda till förändrade rutiner måste de tas på allvar. Att det tog fyra år och behövdes flera påstötningar innan ÖB tillsatte en utredning tyder på att det ansvariga svenska befälets - i och för sig bristfälliga rapport - inte har tagits på allvar.
De franska soldaternas brott mot de mänskliga rättigheterna och de svenska myndigheternas sjabblande är dock inte argument för att Sverige inte ska delta i internationella fredsbevarande uppdrag. Tvärtom. Om dagens bristande rutiner åtgärdas och de svenska soldaterna får den utbildning de behöver för att stoppa övergrepp likande det i Kongo-Kinshasa kan vi göra stor nytta för freden.