En underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen väckte under förra veckan stor uppmärksamhet. Rapporten har undersökt utvecklingen och förändringarna av de svenska socialförsäkringarna mellan 1930 och 2010 och jämfört det med en lång rad andra OECD-länder. Resultatet är tydligt: Sverige har stramat upp sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringarna. Mycket gjordes under den borgerliga alliansregeringens första år vid makten. Men tack vare rapportens långa tidsperspektiv nyanseras den bilden betänkligt.
Under efterkrigstiden gjordes de olika socialförsäkringarna undan för undan generösare, för att kulminera under 1970- och 80-talen. Förändringen berodde på ett systemskifte i synen på socialförsäkringens uppgift. I stället för att fokusera på att leverera grundtrygghet skulle den kompensera för inkomstbortfall.
Under den ekonomiska krisen på 1990-talet visade sig detta generösa system vara ohållbart. Den formella ersättningsnivån i socialförsäkringen sänktes från 90 till 80 procent. En nivå som finns kvar än i dag. Emellertid har socialförsäkringarna inte indexerats upp på ett bra tag vilket gör att de i relation till de kraftiga löneökningarna sedan 1990-talet tycks ännu mindre. Jobbskatteavdragen har också ökat skillnaden mellan lön och socialförsäkring. Taket i a-kassan är satt så att inte lika många längre får ut 80 procent av sin lön, vilket har gjort att privata försäkringar blivit mer vanligt förekommande.
Summa summarum är att Sverige anno 2012 inte längre sticker ut i förhållande till andra jämförbara länder. "Landet lagom" har blivit mer normalt även på socialförsäkringsområdet. Innebär det här att Ragnarök är nära? Att slutet för den svenska modellen är här? Nej, riktigt så är det inte. Sveriges skattetryck är fortfarande väldigt högt, bara Danmark har högre i världen, och mycket utav skatteintäkterna går till omfördelning.
Men naturligtvis är det så att viljan att finansiera socialförsäkringssystemet är intimt kopplad till insikten om hur den skulle kunna hjälpa en själv. Sverige har fortsatt jättehögt skattetryck, men vi får allt mindre ut ur de offentliga trygghetssystemen. Därför tecknar fler och fler fackförbund, inom alla centralorganisationer, privata inkomstförsäkringar.
Socialförsäkringar måste som all annan offentlig välfärd vara ett kollektivt projekt. I ett samhälle med tilltagande individualism och ökad mångfald är det svårt att motivera mer av kollektiva projekt. Det är därför svårt att se hur den här trenden skulle ändras så här i brådrasket.
Lägg dessutom till det att faran med de här förändringarna är betydligt överdriven. En kollektivt finansierad grundtrygghet och en valfri inkomstbortfallsförsäkring är inte slutet på Välfärdssverige utan en bra kompromiss.