Sverige får goda vitsord. Framför allt är det hanteringen av Tjeckiens president Vaclav Klaus, som Fredrik Reinfeldt slutligen fick till att godkänna Lissabonfördraget, som imponerar. Med fördragets ikraftträdande fick EU äntligen en grundlag anpassad till dess storlek. En ny kommission kunde utses. Och EU fick sin första fasta ordförande och en egen utrikesminister.
När Sverige axlade manteln som EU-ordförande i somras handlade mycket av oron just om avsaknaden av en grundlag. Men också om det faktum att ett litet land som Tjeckien kunde hålla hela unionen som gisslan. I och med president Klaus underskrift på ratifikationsdokumentet fick EU en mer stabil konstitutionell grund att stå på. Detta mycket tack vare Sverige.
Men det är i sviterna efter Lissabonfördragets ikraftträdande som en av plumparna i protokollet över det svenska ordförandeskapet finns. Utnämningen till EU:s nya topposter får kritik för att ha skett bakom stängda dörrar. För ett land som Sverige, som gärna skryter med öppenhet i politik och förvaltning, är det allvarlig kritik.
EU stod i somras inför flera andra stora utmaningar. Den ekonomiska krisen var akut. Förhoppningarna om ett juridiskt bindande avtal i Köpenhamn var fortfarande stora.
När det gäller krisen var målet för det svenska ordförandeskapet att begränsa de negativa effekterna på tillväxt och sysselsättning. Och även om både tillväxt och sysselsättning har sjunkit i unionen som helhet har Sverige ändå gjort vad man har kunnat och hävdat vikten av budgetdisciplin. Genom en skärpt tillsyn av de finansiella marknaderna anses Sverige också ha bidragit till att förhindra framtida finanskriser.
Också vad gäller klimatet får Sverige bra betyg. Trots att det alltså inte blev något bindande avtal i Köpenhamn anses Reinfeldt ha gjort vad som stod i hans makt. Han har rest runt och propagerat för ett juridiskt bindande avtal. Han lyckades få EU att tala med en och samma röst i Köpenhamn - men vid sidan av Kina och USA var den rösten inte tillräckligt stark. Det är inget man kan klandra det svenska ordförandeskapet för.
Som ledare beskrivs Reinfeldt som handlingskraftig och effektiv. Till det kan läggas ambitiös. För till skillnad från när Sverige svingade EU-ordförandeklubban sist, när Göran Persson var statsminister, har Reinfeldt skött det mesta själv. En del kallar det naivt. Men förmodligen är det mer otaktiskt än naivt.
Alliansens bedrövliga opinionssiffror beror sannolikt på en alltför frånvarande statsminister. Risken finns att Reinfeldts ambitioner att glänsa som EU-ordförande kan påverka valutgången nästa år. För hans personliga del vore det inte någon katastrof. Med alla fina vitsord skulle han kunna gå en säker EU-karriär till mötes. Men för den borgerliga alliansen och Sverige vore det djupt olyckligt.