Utrikesminister Anna Lindh har i dag varit död i precis ett år. Mordet på henne utlöste ett trauma inte bara bland hennes närmaste och bland hennes politiska sympatisörer. Större delen av folket i Sverige kände sig kränkt av det brutala knivmordet på en av sina folkvalda, en respekterad politiker och populär person.
Tidigt på morgonen den 11 september 2003 dog Anna Lindh av Mijailo Mijailovics brutala knivhugg.
Sverige sörjde en utrikesminister, en framgångsrik och lovande politiker. Sorgen drabbade inte enbart hennes partisympatisörer utan även politiska meningsmotståndare.
Många var också de utländska, högt uppsatta, politiker som uttryckte sin sorg och sitt beklagande.
Just detta visar på en av Lindhs starka sidor. Hennes öppenhet, spontanitet och klarsynthet gjorde det lätt för henne att knyta goda internationella kontakter, vilket i sin tur innebar att inflytelserika beslutsfattare som utrikesministrarna i exempelvis USA, Storbritannien och höga dignitärer i FN lärde känna henne och gärna lyssnade till vad hon hade att säga. Detta kom Sverige och svensk utrikespolitik till godo. Anna Lindh gjorde Sveriges röst hörd i den internationella politiken.
Anna Lindh var inget helgon. Det finns inget att vinna på att efter hennes död placera henne på en piedestal. Det räcker med att minnas henne som en duglig politiker, en kämpe i miljöfrågor och en utmärkt chef för utrikesdepartementet. Anna Lindh var mitt i alltsammans en vanlig kvinna och det var på något sätt hennes adelsmärke och stora tillgång.
Till mångas förvåning valdes förra justitieministern Laila Freivalds till Anna Lindhs efterträdare, och till den som i första hand skulle förvalta sin företrädares politiska arv. Ingen enkel uppgift med tanke på Anna Lindhs framgångsrika tid som utrikesminister.
I Sverige är utrikespolitiken relativt okontroversiell sett ur partipolitiskt perspektiv. Ett faktum som underlättar uppdraget som utrikesminister.
Trots det kan inget annat konstateras, än att Laila Freivalds hittills inte förmått att förvalta arvet efter Anna Lindh på ett tillfredsställande sätt. Hon saknar den öppenhet och den positiva folklighet som ledde till att Anna Lindh lyckades skapa ett vittomfattande internationellt nätverk att luta sig mot när hon skulle fylla sin uppgift att hävda svensk utrikespolitik.
Laila Freivalds hade själv lämnat efter sig ett arv, inget särskilt bra sådant, när hon i vredesmod avgick från sin post, på grund av mediernas envetna krav på besked om varför Freivalds, tvärt emot socialdemokratiska principer, accepterade att låta sin hyresrätt bli bostadsrätt.
Många kan säkert än i dag se framför sig hur Laila Freivalds tappade behärskningen inför medieuppbådet den gången. Och säkert blev hon uppmanad att jobba på sin kantiga attityd när hon för ett år sedan utsågs till utrikesminister.
Men kantigheten finns i viss mån kvar, i kontrast till Anna Lindhs mer följsamma sätt mot såväl medier som andra i omgivningen.
Sveriges röst i världen är inte lika tydlig som förr, och den hörs inte lika ofta.
Det är till stor del därför vi i dag, på årsdagen av Anna Lindhs död, bara kan beklaga att Anna Lindh genom ett brutalt mord tvingades avsluta sin politiska bana långt tidigare än hon borde fått göra.
I dag rör sig den allmänna debatten till stor del om det livvaktsskydd Anna Lindh inte hade, men borde ha haft. Säpo skär pipor i vassen genom att mot sin vana gå ut offentligt och påpeka att ministrar är ovanligt svåra skyddsobjekt.
Här rör det sig om ett fält där det är "mer snack än verkstad".
Varför skulle det vara så speciellt komplicerat att ha ett fullgott livvaktsskydd för just svenska ministrar och andra potentiella måltavlor för fanatiker och psykiskt sjuka?
Det ter sig inte rimligt.