Nu rasas det i Sverige. Bland arbetare och småkapitalister. Mot dem där uppe. Fifflarna. Sällan har det väl stått så klart som i dessa dagar vilken förtroendeklyfta det går mellan Sveriges elit och folk.
I förstone är förstås blickarna riktade mot den socialdemokratiske riksdagsmannen Ola Rask som nu är föremål för en granskning av Ekobrottsmyndigheten. Samtidigt skall hans förvandling av fackliga Rönneberga kursgård till inofficiellt familjeföretag granskas av facket. Förhoppningsvis granskar någon det faktum att han under sin tid som riksdagsman drivit förslag som gynnat det fackförbund som låtit honom leva en guldkantad tillvaro som vd i kursgårdens bolag.
Fackets medlemmar kokar av ilska, förståeligt nog. Raskaffären är ju bara det senaste tecknet på att arbetarrörelsens högre skikt kommit att bli en maktfullkomlig adel som i första hand ser efter sina intressen.
Men det finns en annan adel i Sverige också. Hela det kotteri av styrelseledamöter och direktörer som kommit att bli hisnande rika under de senaste åren, tack vare ersättningsprinciper som skenat iväg hos de större företagen. Även där har en egen värld skapats, separat från den verklighet vanligt folk lever i.
Som främsta symbol för detta har Skandia stått, det företag som nu påstår sig inte ha råd att svärta sitt rykte ytterligare. Men det gjorde det just, när den nuvarande ledningen lät företagets tidigare ordförande Lars Ramqvist slippa undan med växelpengar. Ramqvist, som också slipper rättsligt åtal på grund av bristande bevisning, betalar tillbaka sitt styrelsearvode på samanlagt 2,2 miljoner och låter hälsa att han betraktar det som en gåva till företaget. Med det låter alltså styrelsen sig nöja.
De mindre aktieägarna kokar av ilska. Men storägarna nickar tyst. Ledningarna för de stora fonderna och institutionerna delar inte flertalets upprördhet. Och beslutet går förmodligen deras väg på stämman.
Det var sådant här som fick regeringen att tillsätta en förtroendekommission för näringslivet. Resultatet kan man tvista om, men det fanns en bred samhällelig känsla av att det helt enkelt gick för oanständigt till i näringslivets övre skikt. Men vad säger regeringen nu, när samma kotterikultur blottläggs i deras egna led?
I princip ingenting. Partisekreterare Marita Ulvskog vill absolut inte veta av någon kommission för rörelsens del. Det handlar bara om individer, tycker hon. Mona Sahlin och Hans Karlsson tycker att man kanske borde hitta på någonting, men enbart för att borgarna är elaka nog att utnyttja läget politiskt annars. I övrigt är det knäpptyst.
Upprörda socialdemokrater skall inte förvänta sig att det blir någon städning uppifrån, lika lite som aktieägare kan förvänta sig att direktörer skall bli måttfulla av sig själva. Arbetarrörelsen behöver en etikkommission, som består av andra än dem som skall synas. Och det är ingen intern vänster-angelägenhet. Fallet Rask visar ju om något hur problemet sträcker sig rakt in i den svenska demokratins hjärta -- riksdagen.