Många munnar lämnades gapande när Ruab lämnade det första beskedet om tsunamidebattens konsekvenser: att socialdemokraterna gick fram. Sedan kom SCB:s stora mätning som visade att alliansen ändå ledde, om än ytterst knappt. Därpå kom i rask följd Skop som gav vänsterpartierna ledningen och Sifo som återförde borgarna till deras tidigare ledning på hela åtta procentenheter.
Förvirringen är stor. Vem gillar vi egentligen för tillfället? Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt eller någon annan? Frågan är om det finns ett inbyggt fel i själva systemet med opinionsinstitut eller om väljarkåren helt enkelt har blivit så lynnig och rörlig att vi får vänja oss vid osäkra politiska prognoser.
Det hela går till viss del att bena ut. SCB:s siffror berör inte tiden för debatten kring katastrofkommissionens rapport utan sträcker sig bara fram till den sista november. Dessutom är materialet behandlat på ett speciellt sätt. SCB räknar nämligen om sina siffror beroende på vad de intervjuade uppger att de röstade på i senaste valet. Sedan valet 2002 är dock SCB relativt ensamt om denna princip, och skulle man se på deras resultat utan omräkningarna blir bilden en annan: då blir de borgerligas ledning märkbart större.
Sedan finns också andra skillnader mellan instituten; Skop undrar till exempel vilket parti man tycker bäst om medan Sifo frågar vilket parti man skulle rösta på om det vore val i dag.
Så visst, mycket av oklarheten bottnar i opinionsinstitutens olika sätt att gå tillväga. Men det finns också en annan förklaring, och den handlar om väljarna.
Två underliggande tendenser i folkopinionen har börjat framträda allt klarare. Den första är att relativt många nya partier upplever att deras tid har randats och därför siktar på riksdagen 2006. Sverige har av tradition ett mycket stabilt partisystem som hittills lämnat få utrymmen för omvälvningar, men den kulturen håller sakteliga på att luckras upp. Väljarna byter inte bara block i större utsträckning än förut, de är öppna för något helt annorlunda, något som bokstavligen inte finns på kartan ännu.
Den andra trenden är att folk väljer att inte välja. Hos SCB senast var andelen osäkra väljare runt tjugo procent! Hårdraget innebär det att var femte person avvisar varje politiskt alternativ den svenska parlamentariska demokratin erbjuder. Och vi vet ju att den vanligtvis höga svenska röstbenägenheten har börjat sjunka för varje val.
Dessa två observationer är förstås två sidor av samma mynt, nämligen ett väljarnas underbetyg åt den nuvarande uppställningen partier. Uppenbarligen ser en stor del av det svenska folket med rätt eller orätt att det svenska politiska rummet stänger dem och deras tankar och drömmar ute. När kommer något opinionsinstitut att undersöka den gruppen närmare i stället för att som vanligt skjuta den åt sidan och fokusera på resten?