Sydafrikas regeringsparti ANC, African National Congress, har splittrats.
På tisdagen bildade den tidigare försvarsministern Mosioua Lekota det nya partiet Cope, Congress of the People. Lekota och en stor del av partiets över 400 000 registrerade medlemmar är avhoppare från ANC.
Ytligt sett är det en positiv händelse, med potential att föra den sydafrikanska demokratin ett stort steg framåt. ANC:s dominans har varit så fullständig sedan frigörelsen 1994 att landet har kallats en enpartistat. Tecknen på korruption och maktfullkomlighet har varit många inom det svarta etablissemang som ANC:s ledande skikt utgör.
I det val som väntar i april nästa år tvingas partiet för första gången att slåss för att försvara sina platser i parlamentet.
Under ANC:s 14 år vid makten har apartheid ersatts av ekonomisk apartheid, anser många besvikna väljare. Och bland vinnarna i det nya Sydafrika utmärker sig ANC:s partielit, med höga löner, flotta hus och dyra bilar.
Det sticker naturligtvis i ögonen på en befolkning som inte anser att regeringen levererar ökat välstånd och förstärkt samhällsservice. Alltför många sydafrikaner saknar fortfarande det allra nödvändigaste - vatten, el, tak över huvudet och en lön som går att leva på.
Jacob Zuma, som valdes till ANC:s partiledare förra året, är sinnebilden för den nya politiska klassen - som ofta för en aggressiv vänsterretorik.
Zuma är anklagad, men ännu inte dömd, för korruption. För två år sedan blev han friad från anklagelser om att ha våldtagit en nära väns dotter. Han har lierat sig med kommunisterna inom ANC.
När Zuma tog kontroll över partiet startade han en utrensning, som gick så långt att han sparkade Thabo Mbeki från presidentämbetet. Mbeki är visserligen själv känd för en hård ledarstil, men han representerade en stabil mittpolitik i ekonomiska frågor och han respekterade konstitutionen och demokratins spelregler. Det är det mer tveksamt om Zuma har för avsikt att göra.
Frågan är nu vilken väg Sydafrika kommer att slå in på.
Det finns en ökad risk för etnisk politisering av landet, något ANC alltid försökt undvika. Jacob Zuma representerar Zulufolket och anspelar gärna på det. Lekota, Mbeki - och även Nelson Mandela - tillhör folkgruppen Xhosa.
Det finns också en risk att ANC under Jacob Zuma utvecklas i en mer auktoritär riktning, med trakasserier och våld mot sina politiska motståndare som arbetsmetod. En sådan utveckling har setts i många afrikanska länder, när demokratiskt valda politiker har börjat klamra sig fast vid makten med allt hårdare nypor. Paradexemplet är Robert Mugabe i Zimbabwe. Det vore en tragedi om Sydafrika - som trots alla brister hör till Afrikas mer framgångsrika demokratier - skulle gå den vägen.
Bildandet av Cope skulle också kunna bli en piska för ANC att verkligen genomföra reformer och städa ut korruptionen inom politiken. Det vore på tiden. Men tyvärr är det svårt att se Jacob Zuma som rätt man för det jobbet.