Observatörer från FN finns förvisso i Syrien nu, men det är också den enda av fredsplanens sex åtgärder som kommit på plats. Observatörernas förmåga att hindra nya våldshandlingar har dessvärre varit obefintliga.
Det visar inte minst de senaste veckornas massakrer på civila. Bara häromdagen dödades 78 personer i en by utanför staden Hama. För två veckor sedan dödades 108 personer i en attack mot byn Houla. I båda fallen anses Shabiha-milisen, en halvkriminell, paramilitär grupp, vara ansvarig. Den syriska regeringen har tagit avstånd från dåden och skyller dem på "terrorister" vilket är sant; dåden är begångna av terrorister som stöder regeringen. Det är inte första gången den syriska regimen genomför massakrer mot sin egen befolkning. 1982, när den nuvarande presidenten Bashar al-Assads far styrde landet, avslutades en flerårig resning med att staden Hama omringades och tiotusentals människor dödades.
Den syriska regimen är, med undantag för stöd från Iran, helt politiskt isolerad i sin region. Landet har tidigare uteslutits ur Arabförbundet. På den internationella scenen har regimen emellertid fortfarande starka allierade. I går kom Ryssland och Kina överens om att de inte kommer att acceptera att den syriska regimen byts ut genom en militär intervention. Länderna kommer dessutom också fortsättningsvis att stoppa alla försök av FN:s säkerhetsråd att tvinga bort president al-Assad från makten.
Regimens främsta motståndare finns bland övriga arabländer och i väst. Enligt USA:s utrikesminister Hillary Clinton måste omvärlden fortsätta att "kapa av regimens ekonomiska livlinor". Det kan låta obetydligt, men några fler konkreta åtgärder blir svåra att genomföra mot Syrien.
Det enda land som skulle kunna ha både intresse och kapacitet att militärt avsätta den syriska regimen är USA. Men Barack Obama är upptagen med att försöka bli omvald och är ovillig att kasta sig in i nya konflikter i Mellanöstern. Efter elva år i Afghanistan och nio i Irak är amerikanerna krigströtta. Löftet om att minska USA:s krigsinsatser är ett av Obamas starkaste kort inför höstens val.
Osäkerheten om vad som skulle vänta efter al-Assad är också stor. Det vore naivt att tro på en smärtfri övergång till demokrati av västerländskt snitt, mänskliga rättigheter och hela baletten. Utvecklingen i länder som Irak och Afghanistan är inte särskilt hoppingivande. I Nordafrika, där folkliga resningar tvingade bort de gamla makthavarna förra våren, har de demokratiska valen fört islamister eller övervintrade representanter från det gamla styret tillbaka till makten.
Trots allt är det dock svårt att se hur Bashar al-Assad ska kunna sitta kvar vid makten i Syrien någon längre tid. Problemet är bara att det är ännu svårare att se vem som ska avsätta och ersätta honom.